Den svåra balansen

Förra veckan hade jag en ganska lyckad studievecka utefter vad jag åstadkom. Jag lyckades läsa en hel doktorsavhandling. Det är enormt då jag hittills inte riktigt orkat läsa nånting sen jag blev sjukskriven. Ännu för ett år sen orkade jag inte läsa långa blogginlägg och tidningsartiklar till slut. För två år sen kunde jag knappt koncentrera mig på facebookstatusar och mejl.

Men helt gratis var det inte. På fredag då jag i torsdags läst 80 sidor (alltså doktorsavhandling dessutom) vaknade jag med en ordentlig huvudvärk. Jag tog en burana och läste de sista 50 sidorna på fredag och på lördag morgon hade jag magknip. Det var alltså kroppens sätt att säga emot. Nu har du överdoserat och gjort för mycket.

Det är det som kommer att vara min största utmaning nu, att inte göra för mycket. Mitt dåliga samvete gör det omöjligt för mig att inte göra något alls. Och det vittnar ju om att självkänslan inte riktigt är på topp ännu. Och jag KAN inte ännu jobba 8-timmarsdagar. Jag har varit allvarligt utbränd. Förra året den här tiden kunde jag gå på sånglektion 45 minuter och behöva sova flera timmar efter det.

Även om det är bättre nu är jag inte helt återställd ännu. Och därför har jag satt min deadline för graduuppsatsen först i december. För att jag ska ha tid att hitta något slags balans. För att jag ska ha tid att lyssna på min kropp när den säger att jag behöver vila. För jag har inte lärt mig att lyssna på själen, hjärnan eller vad man nu vill kalla det, ännu. Den biten kommer troligtvis allt mera i terapin.

Och jag är så nöjd över att terapin fortsätter och att jag inte nu behöver byta person på en tid. (Inom sjukvården brukar de slussa en vidare hela tiden, så fort något ändras skickar de en vidare. Jag har träffat åtta eller nio läkare under min sjukledighet, och ungefär lika många psykologer och andra stödpersoner inom psykiatrin. Och tyvärr har det inte hjälpt mig så mycket. Kan skriva mer utförligt också om det här i ett annat inlägg, för jag tror det är viktigt.) Jag fick till och med läkartid till samma läkare som sist. Och den här gången känns det lättare, då jag inte tänker be om mera sjukledigt. Det kändes ibland som ett förhör då jag behövde bevisa att jag var tillräckligt sjuk för att de skulle sjukskriva mig. Speciellt som jag alltid haft en tendens att förminska mina egna känslor och upplevelser. Som tur har alla läkare jag varit i kontakt med kunnat se igenom mitt ”det är inte så farligt”. (Man sjukskriver INTE sig själv, det är läkare som gör det!) Det är bara receptförnyande och terapiintyg som behövs den här gången.

Och så till en helt annan sak. Min blogg och hemsida behöver uppdateras med nya bilder. Jag har sett att många bloggare samarbetar med varandra på så sätt att de fotar åt varandra. Och det tycker jag är jättefint. Så om du är bloggare, eller annars bara hobbyfotograf, och bor i huvudstadsregionen (Jag bor i Esbo men kan lätt ta mig till andra ställen här i regionen) och skulle tycka att det var roligt med nån som man kan träffa för att fota med, ta kontakt med mig. Jag blir gärna din fotokompis! Jag skulle kanske också annars behöva skaffa lite vänner här, har varit ganska ensam här nu sen vi flyttade hit. Den ensamheten har behövts, men jag tror att jag lättare skulle kunna koppla bort studierna om jag ibland träffade nån kompis. Vill du se bilder jag tagit kan du kolla på min hemsida förstås, och på min flickr som jag faktiskt laddade upp lite bilder till nu på veckoslutet.

Den här bilden är inte helt up to date, den är tagen i maj 2016 och jag mådde ganska dåligt när den togs, vilket jag tycker syns ganska bra.