Jag har depression, jag är inte deprimerad

Den senaste tiden har jag skrivit om identitet och att jag inte vill bli ihågkommen som hon som blev utbränd. Eller, jag kan ta att folk kommer ihåg mig som hon som blev utbränd, men jag vill inte att det är det enda folk kommer ihåg om mig. För det är inte hela jag. Utmattningsdepression är en del av min livshistoria, och förhoppningsvis kommer det att vara ett kapitel som i något skede tar slut. Och därför vill jag inte att det enda folk kommer ihåg om mig är att jag blev utbränd. Eller ja, så som jag hellre uttrycker det, fick utmattningsdepression. Och det är det som det här ska handla om, hur man, eller jag, uttrycker mig kring just depression.

Jag brukar vara jättenoga med att poängtera att jag inte är deprimerad, jag har depression, och det här av flera anledningar. För det första brukar man inte vara somatiska sjukdomar, (förkyld är väl kanske ett undantag) men man brukar liksom inte tala om att vara hostig, öroninflammerad eller astmatisk. För det andra kan det lätt bli en prestation för mig om jag ska vara deprimerad. Då tänker jag 24//7 på om jag är ”trovärdig” i min depression, och skäms om jag varit glad en halvtimme.

Så här var det för mig stora delar av min sjukledighet, för jag var så orolig över att vara sjukledig i onödan. Jag testade bdi (ett självskattningstest för depression) flera gånger om dagen hösten 2015 och våren 2016 för att kolla att jag säkert hade svår depression och inte lindrigare, för då skulle jag ha känt mig dålig över det också. Det blev ett slags tvångsbeteende för mig att hela tiden kolla att jag var ”tillräckligt deprimerad”. Och jag kan meddela att min depression räknades som svår ända till julen 2017 då den gått ner till medelsvår nivå (dock endast två poäng från svår depression enligt bdi-testet, med medicinering och nästan ett års terapi). Nu testar jag bdi ibland för att lite kolla läget, i fredags var det 32 poäng (30 och uppåt är svår depression på den här skalan) och det konstiga är att det känns som att jag ändå mår bättre än på länge, och ändå har jag en åtminstone medelsvår depression ännu. Det säger väl lite om hur bra jag mått de senaste kanske 10 åren. Men det är just sånt här som begrepp som deprimerad gör med mig. Det blir en prestation. Jag säger inte att jag är språkvetare heller trots att jag skulle få använda den titeln om mig själv, för jag tycker att jag är för dålig på mina studier för att få använda den titeln. Och man är inte sitt yrke heller, man arbetar med det, eller som i mitt fall då, studerar.

Jag är kvinna, jag är fästmö, jag är ung, men jag är inte deprimerad. Jag har en sjukdom som heter depression och som gör att jag tänker fula tankar om mig själv och drar mig undan socialt umgänge. Ibland är sjukdomen mindre närvarande, och då orkar jag bättre med folk och mig själv. Precis som med vilka andra sjukdomar som helst. Och för att jag inte ska känna mig som en person som är dålig på att vara deprimerad har jag försökt distansera mig från sjukdomen genom att säga att jag har den, inte är den. För jag är faktiskt glad ibland. Och det är tungt att vara glad en stund och sedan ha ångest i flera dagars tid över att man var glad 20 minuter. Också medicineringen blir lättare att motivera med att jag har en sjukdom som kräver vård. För jag hade inte klarat mig utan vård i den situation jag var i när jag sökte hjälp. Jag klarar mig inte ännu heller utan vård, snart tre år senare. Och det är inte för att jag är dålig. Utan för att jag har en sjukdom.

Juli 2016, bilden är tagen av Siiri Nikkinen. En stor del av min vakna tid den här tiden gick åt till att fundera på om min utmattningsdepression var på riktigt, och om den var tillräckligt svår för att jag skulle vara sjukledig. Det här var det bredaste leende jag vågade bjuda på under fotograferingen. Jag minns hur jag tänkte att jag lett jättebrett, men nu ser jag ju bara oro i mina ögon.