Inte bara ångest

Inte bara ångest

Förra veckan led jag av ganska mycket ångest. Det var den första hela arbetsveckan på året, och jag hade dessutom en deadline på fredag kväll som stressade upp mig. Egentligen hade jag två deadlines, eftersom jag missat en termtent och andra föreläsningar då jag var förkyld i december. Eftersom jag verkligen behövde mitt jullov hade jag strängt sagt åt mig själv att inte ens titta på uppgifterna under mina lediga dagar. Så jag började sakta mak titta på dem för två veckor sen. Det mesta blev ändå till förra veckan att göra.

Ångesten jag kände söndagen innan hängde tyvärr fortfarande över mig största delen av veckan, och den nalkande deadlinen gjorde inte precis den lättare. På grund av ångesten bestämde sig också min mage att börja protestera. Flera kvällar hade jag så ont så det inte gick att tänka på något annat. Värst var det på torsdag då jag planerat att göra undan det mesta. Jag tvingade mig själv att arbeta med termerna men det gick inte så bra, med tanke på att jag trodde jag fått någon magsjuka av värken att döma. När jag lyssnade på lugn pianomusik blev det lite bättre, så det var troligtvis stressvärk i magen. Så ni som säger att musik är helt onödigt har helt enkelt fel! När jag gick och lade mig på torsdag hade jag ännu ont i magen, men lyckades ändå somna.

På fredag morgon hade jag terapi som första program på morgonen. Vi diskuterade bland annat min oro kring uppgiften och mina prestationskrav på mig själv, och också andra orsaker till min ångest som jag väljer att hålla för mig själv. Och sakta började min skrikande mage viska istället. Efter terapin kände jag fortfarande av magsmärtan, men det var mera en känsla av att magen var trött av att krampa. Lite som träningsvärk i tarmarna typ. Enligt terapeuten kunde min kropp slappna av när jag fick uttrycka min frustration med ord, och den behövde inte bära den mera.

Här är kurslitteraturen. Väldigt intressant och jag kommer säkert att läsa mera i den innan jag lämnar den tillbaka till bibban. Synd bara att det alltid blir sånt här stressläsande till tenterna.

Det här är ju ett väldigt konkret exempel på varför man behöver prata om sina känslor, och också hur kropp och själ hör ihop. Och tvärtemot vad man kanske kan tänka sig, är det här inget tecken på svaghet utan istället visar det på mina krav på mig själv. Att jag lyckas hålla det som är jobbigt inom mig så att kroppen måste börja agera för att få uttrycka ångesten eller frustrationen. Och att jag fortfarande är en expert på att förminska mina känslor, men reagerar när kroppen skriker på mig.

Print Friendly, PDF & Email

4 svar

  1. Mellan Stolarna skriver:

    Vad skönt det låter att det hjälper att prata om det! För mig är det tvärtom. Ångest växer när jag verbaliserar den.

  2. Brooklyn Girl skriver:

    Bra skrivit man blir inspirerad av att dela med sig av sin egna ångest själv. Kanske kan det även hjälpa mig att prata om det…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Close