Om hjärtattacken som aldrig kom 

Förra veckan dog Michael Nyqvist, en känd svensk skådespelare. Jag kopplar ihop honom främst med filmen Så som i himmelen, och den filmen älskade jag som ung. Den är nog, tillsammans med Titanic, säkert den film jag sett allra flest gånger och som haft störst inflytande på mitt liv. 

Jag bestämde mig för att se filmen igen för att minnas Michael Nyqvist, som jag tycker att gör en fin insats i den här filmen. Och redan efter tre minuter kände jag att det inte går. Filmen handlar ju på många sätt om grejer som påminner om mitt liv. Körlivet känner jag igen, men allra främst tycker jag faktiskt att den handlar om utmattning. Huvudpersonen Daniel faller ju ihop mitt i ett framträdande på grund av en hjärtattack till följd av utmattning. (Det här är inget som sägs högt ut, men sånt som åtminstone jag förstår av filmen). Att han sedan åker tillbaka till den by där han blev brutalt mobbad, tror jag är ett sätt för att ta reda på och utmana det som startade alltihopa.

Jag väntade flera år på att få svimma eller få en hjärtattack för att slippa mitt tempo. Jag kände redan 2011 att det inte är jag som kontrollerar mitt liv, och att väggen förmodligen kommer i något skede av mitt liv. Då skulle jag bara ramla ihop i en hög nånstans, och ingen skulle fundera en sekund på varför jag blivit sjukskriven. För att det skulle ha hänt något allvarligt fysiskt med min kropp. För psykisk utmattning räckte inte. Nu kanske ni kommer ihåg att den där starka kroppsliga reaktionen aldrig kom för mig. Visst hade jag många fysiska symptom på utmattning (läs här) redan flera år innan jag faktiskt blev sjukskriven, men ingen hjärtattack eller liknande. Som var det som jag i princip krävde för att inte ha dåligt samvete över att jag blev sjukskriven.

Orsaken till att jag sökte hjälp var att min sambo sa snällt åt mig att det inte är normalt att gråta tre veckor i sträck och inte orka göra nånting annat. Och det är det inte heller. Han sa rakt ut åt mig att ”jag tror faktiskt att du är utbränd” och först då kunde jag börja fundera på att nej, jag mådde verkligen inte bra. Efter prat med en mycket klok vän kom vi tillsammans fram till att han säkert hade rätt och att jag borde vända mig till en psykolog och läkare. Men jag hade så dåligt samvete för att jag inte fått den där hjärtattacken. Att jag var så nervös att jag var på väg att spy bara av att vistas i ett klassrum hade för mig ingen betydelse. Eller att jag fick kämpa mot gråten varje körövning som drog ut ens en minut på tiden.  När jag kom till en psykolog sade hen ju genast att det är utmattning och depression jag lider av, och mycket allvarlig sådan. Den här personen fixade dessutom så att jag fick komma till en psykiater för sjukskrivning, för hen förstod att det var mer än vad jag skulle orka med.

Jag fick aldrig en hjärtattack, men jag tror inte att jag var så långt ifrån. Utmattningen syntes nämligen på hjärtfilmen som jag blev skickad till av läkaren. ”Tiheälyönteisyys” stod det om jag minns rätt. Alltså att hjärtat slår fort. Då hade jag redan varit sjukskriven en månad. Annars var alla fysiska prover bra. Och gissa vem som skämdes och kände sig lat?

Jag tror det är viktigt att vi inte endast har den där dramatiska utmattningsberättelsen där ambulansen ingår och man svävar i livsfara, utan också att sådana som jag hörs, som ”bara grät tre veckor i sträck” och trodde att det hörde till att man som 23-åring skulle må så. För att man inte var värd mera p.g.a. att man är ung, tjock, ful, korkad eller vad som helst annat negativt som jag fortfarande tror om mig själv. Faktum är att jag nog svävade i livsfara p.g.a. min depression, men det är inte så lätt att säga det högt ut. För det är ju ”bara” en psykisk sjukdom (Vilket inte heller riktigt är sant, för i mitt fall påverkar den också aptiten och sömnen ganska ordentligt). Vad jag vill säga är att  nej, alla som blir utbrända får inte en hjärtattack. Men utmattningssyndrom eller utmattningsdepression är ändå ett väldigt allvarligt tillstånd. Och det kan ta väldigt länge att återhämta sig ur det. Det är inte bara att ”bestämma sig” och sedan gå till jobbet efter en vecka hemma, något som man tyvärr ser ganska ofta i filmer som på ett eller annat sätt behandlar utmattning.

Klart att jag i efterhand är glad att jag inte fick någon hjärtattack eller stroke, men det tog mig väldigt länge att inse att jag på riktigt är sjuk och behöver och FÅR vila, just för att det inte hänt något allvarligt med min kropp. Nånting som man skulle ha sett på utsidan. Här har bloggen faktiskt spelat en stor roll, och jag är otroligt glad att jag valde att börja blogga. Även om jag ofta är rädd för negativa reaktioner när jag publicerar, så har den fått mig att inse så mycket om mig själv.

Och om ni undrade, nej jag klarade inte av att se mera på filmen. Men det kanske går om ett år eller så istället. Vila i frid, Michael Nyqvist.

Nu kanske någon var uppmärksam och märkte att det här inlägget publicerades redan igår en gång. Jag hade tyvärr tidsinställt det fel (i princip alla mina inlägg är tidsinställda, funkar bättre för mig på det sättet) för det var inte meningen att det skulle komma igår ännu, och jag hade dessutom inte skrivit det färdigt då ännu. Ifall någon undrade så har ni förklaringen där!