Självförtroendets påverkan på prestationer

Självförtroendets påverkan på prestationer

Jag har alltid haft det lätt i skolan. Den meningen känns jobbig att skriva, men det är ju så. Jag har aldrig haft problem med att få höga vitsord utan särskilt stor ansträngning. Tidigare har jag alltid förklarat det med bra minne, och visst har jag alltid haft bra minne före utmattningen. Men nu på senare år har jag också insett att för att komma ihåg något så måste man först förstå det. En lite spännande grej är dock att jag hade jättelätt att få det nästbästa vitsordet, men svårare att få det allra bästa. Det hade jag bara i musik, teckning och franska (och nästan i kemi också i högstadiet). Och jag tror jag vet vad det beror på. Brist på självförtroende. Jag stressade väldigt tidigt med att jag MÅSTE få höga vitsord. Det där med ”godkänt räcker” är inget jag är bekant med, tyvärr. Och då blev det lätt så att jag fick 9 av 10 eller 4 av 5. För jag hade sån panik så det där sista som skulle behövas för det högsta vitsordet stressades bort.

Matematik var ett ämne jag aldrig hade några problem med på lektionerna, men när jag skulle skriva proven fick jag panik och jag fick oftast 7 eller 8 (alltså enligt skolvitsordsskalan 4-10). Något jag tyckte var helt otroligt skit på den tiden. Min lärare visste också om det och sade ofta att hen gärna skulle ge mig högre vitsord, men proven vägde ganska tungt redan under den här tiden. Nu vet jag ju att det motsvarar en universitetstrea, och det är inte helt dåligt. Men jag hade oftast 9 i fysik, vilket är lite lustigt då matematik och fysik  åtminstone i högstadiet var väldigt lika varandra.

När jag började vid universitetet fortsatte det här. Utan nästan någon ansträngning fick jag 4 av 5 (eller 5 av 5 faktiskt i en av grundkurserna) i de flesta kurserna mitt första år. I början av mitt andra studieår dog J, och det här ändrade ju allt. Jag hade dessutom börjat studera litteraturvetenskap som biämne och jag fullkomligt hatade det. (Jag läste ju på lärarlinjen och för att få behörighet i modersmål och litteratur krävs studier i såväl svenska som litteraturvetenskap)  Det blev bättre med ämnet senare men början var nog så hemsk som den bara kunde bli. På grund av den här avgrundsdjupa sorgen orkade jag inte göra mina uppgifter särskilt ordentligt, varken i huvudämnet eller biämnet. Och eftersom jag studerade andra året ökade ju kraven på uppgifterna. Det var inte bara så där mera att få de där fyrorna och femmorna. Jag klarade allt jag behövde men fick många tvåor. Och det är ju inte alls nån fara egentligen. Min bästa vän hade dött, det hade kunnat gå så att jag inte fått något alls gjort.

Jag försökte intala mig själv att det inte är någon fara, jag hade ju fått godkänt i kurserna. Men eftersom jag alltid värderat mig själv enligt mina prestationer fick jag en kris och kände mig dålig. Som att JAG var en tvåa. Den här krisen höll i sig under alla mina studieår och varje kurs jag gick ställde jag högre krav på mig själv. Den HÄR gången ska jag få bra vitsord. Och vitsorden blev lite bättre senare, men skadan var redan skedd. Jag såg ner på mig själv. Och tog på mig alla uppdrag jag kunde utanför ÅA så jag skulle visa för andra, och kanske mest mig själv, att jag inte var dålig på ALLT. Att jag hade ett människovärde. Och sen gick det ju som det gick och jag blev utbränd och såg ännu mera ner på mig själv.

2015 när jag var sjukskriven började jag ta sånglektioner i Åbo, och jag fick en väldigt förstående och uppmuntrande lärare. Jag hade efter flera års stress med det ena och det andra slutat tro att jag hade någon som helst musikalisk talang, och när min lärare sade åt mig att jag var så musikalisk brast det för mig. Jag KUNDE nånting. Och det var inte ens vem som helst som sagt det, utan en utbildad musiker som har musik som sitt yrke. Jag hittade tillbaka till musiken och började skriva egna låtar igen och min lärare var väldigt uppmuntrande i det här och ville höra alla mina nya låtar. Vintern 2015-2016 skrev jag säkert 10 nya låtar på två månader. Det är mer än jag skrivit de senaste fem åren innan det här.

2016 sökte jag till ett musikinstitut här i Esbo för att inte behöva åka till Åbo så ofta, och kom in. Nu började jag också ta musikteori och gehör vid musikinstitutet eftersom jag inte har gått de här kurserna förr. Jag hade (och har fortfarande samma) en jättetrevlig lärare och gruppen var väldigt fin, så det blev fort en rolig sak att gå på gehörslektionerna. Min nya (och nuvarande) sånglärare har också ända från början varit väldigt uppmuntrande och hjälpsam, så jag har verkligen haft tur med mina sånglärare. Och jag övade en hel del, men det var aldrig svårt. På våren var det dags för prov, ett skriftligt och ett muntligt. Jag hade blivit bekväm med gruppen och arbetssättet och kände att det säkert kommer att gå helt bra. Och jag fick det högsta vitsordet utan minsta problem! För att jag hade helt bra självförtroende i det här och inte stressade ihjäl mig över någon liten detalj. Och ja, förstås så spelar väl intresset en ganska stor roll. För det här var nog det roligaste jag gjort i ett klassrum på en väldigt lång tid. Jag kommer att göra en video om hur det är att gå musikteorin som vuxen i något skede, så håll utkik på min youtubekanal.

Vad betyder det här då? Jo kanske att självförtroende, eller brist på det, kan spela spela stor roll för hur bra man kan prestera. Därför bör man satsa på att stärka elevers, studerandes och medarbetares självförtroende i så hög mån som möjligt. Det blir så mycket bättre om folk tror på sig själva och sin förmåga att utföra sina uppgifter.

När det kommer till mina studier är mitt självförtroende fortfarande helt i botten. Och jag tror tyvärr inte att det kan repa sig så länge som jag studerar det jag studerar nu. Men som tur så borde jag bli färdig i år, och kan förhoppningsvis lämna det bakom mig. Och fixa ett självförtroende inom nya uppdrag. Vi får se vad som händer.

img_6075

Gammal bild från bandets skivinspelning 2010. Jag gillar den här bilden jättemycket.