Rör på dig- det hjälper!

Som jag skrivit tidigare är utmattningssyndrom inte en egen diagnos i Finland. I Sverige har det varit en egen diagnos sedan 2005. Senast i måndags läste jag här om att det inte tycks bli en diagnos i Finland ännu på länge. Och som jag suckade åt det.

Det som journalisten som skrev det här inte tog med är att folk som blir utbrända i Finland kan bli sjukskrivna, men då är ju diagnosen givetvis något annat än utmattning. Oftast depression eller ångest av något slag. Det är den lösningen som är bäst med dagens terminologi. Men den är långt ifrån bra. Jag blev ju också sjukskriven för depression. Svår depression för att vara helt korrekt. Senare fick jag också diagnosen paniksyndrom (=panikångest i dagligt tal) Och jag hade svår depression och paniksyndrom, absolut. Men jag hade också svår utmattning.

Många symptom är samma, eller väldigt lika, vid utmattning som vid depression. Men det finns skillnader. Jag har ju skrivit att jag ska skriva om det här i flera år nu, men det har inte blivit av för det har känt så flummigt. Det gör det fortfarande men jag ska berätta lite om vad jag märkte när jag blev sjukskriven och hur vården inte tog utmattningen i beaktande, för att försöka nå något slags poäng.

Det enda som hjälper mot utmattning är vila. Jag minns att Linn Jung skrev att hennes läkare uppmanat henne till ”lunginflammationsvila” när hon blev sjukskriven då hon var utmattad. Det här har inga läkare sagt åt mig, utan istället har melodin varit att jag ska röra på mig. Fysisk aktivitet lindrar nämligen depression, och det är bevisat i flera studier. Då jag blev sjukskriven var jag så utmattad så jag grät om jag hade en timmes program på en dag, och var på väg att spy av ångest så fort jag vistades utanför hemmet. Rör nu sen på sig då.

En annan sak jag reagerade på var att det hela tiden stressades med om jag kunnat studera och/eller jobba och umgås med kompisar. För det första så var det studierna och jobben som gjorde mig i så dåligt skick och jag orkade inte umgås med mina kompisar för min koncentrationsförmåga var på noll. Jag kände mig riktigt dum i huvudet när det var som värst. Det blev ett enda surr i huvudet om två personer talade samtidigt. Jag kommer ihåg hur slut jag var när jag hade försökt titta på Eurovisionen år 2015 med tre kompisar. Det här var i och för sig någon vecka innan jag blev sjukskriven men i lika dåligt skick var jag ju då.

Det som är gemensamt för de här råden jag fick är aktivering. Men man blir inte utbränd av att vara passiv! Aktivering är det sista man behöver som utmattad. Också som 23-åring som jag var den här tiden. För också unga människor kan få utmattning. Det finns ingen åldersgräns för det. Det handlar om belastning och brist på återhämtning. Dessutom hjälpte den här aktivitetshetsen inte precis mot min kroppsångest, som inte var något att leka med vid den här tiden. Jag fullkomligt hatade mig själv och var helt säker på att läkaren tyckte att jag behövde banta. Då hade jag redan gått ner åtta kilo på några månader till följd av depressionen.

Den första som tog upp det här med vila, och som märkte att det var något jag absolut inte kunde, var min psykoterapeut. Och utan att lära mig att vila skulle jag aldrig ha kunnat återhämta mig från den värsta utmattningen. Jag är fortfarande inte så bra på att vila, men jag tvingar mig själv till det med jämna mellanrum och jag märker att det lindrar ångest. Och nu när jag kan vila åtminstone lite- så hjälper kompisumgänge och  motion. Men det gjorde inte det 2015. För jag var för slut för det.

Jag vet inte om det blev tydligare nu, men jag ville berätta lite om vad jag varit med om p.g.a. de här bristerna i diagnosticeringen. Utmattning och depression är inte samma sak helt enkelt, och åtminstone jag undrar hur många i den finska depressionsstatistiken som egentligen har utmattning. Jag tror inte det är helt ovanligt med tanke på det samhälle vi lever i.