Lyssna på mig istället för att be för mig

Lyssna på mig istället för att be för mig

Häromdagen var jag och sjöng lite psalmer på skoj hos en kompis som ganska nyligen flyttat till Kyrkslätt. Det handlade om ett uppträdande vi ska göra och repertoaren råkade vara psalmer den här gången. Jag är ju inte troende men jag gillar att sjunga psalmer av någon anledning. Lovsånger har jag fortfarande svårt för. I samband med det här övandet kom jag att tänka på en sak jag varit med om en hel del de senaste åren, just på grund av att jag har en del religiösa bekanta.

När jag berättat om de svårigheter jag varit med om de senaste åren har dessa religiösa människor ofta sagt att de ber för mig. Jag förstår att det ligger omtanke bakom och att meningen inte är att såra mig. Men jag blir faktiskt lite sårad av det. Av flera anledningar. För det första vet ni inte hur ont det gjorde för mig att inse att jag inte KAN tro på Gud. Jag kom hem från Ungdomens kyrkodagar 2014 och grät och grät för att jag inte mera orkade låtsas att jag trodde på det som prästen predikade om och jag suttit och sjungit psalmer om. Jag ville ju så gärna tro att allt mitt lidande hade någon mening, och att jag skulle få träffa J på nytt. Att NÅGON tyckte om mig också när jag inte presterade på topp. Istället kände jag mig bara falsk och misslyckad. Jag hade ju bara hört historier om folk som får starkare tro av att uppleva svårigheter, inte om sådana som jag som totalt tappade tron. (Om jag nu någonsin ens trott från första början.)

Men den andra orsaken till att det här inte hjälper mig är att det ofta sägs innan jag upplevt att jag fått prata färdigt. Att jag överhuvudtaget säger som det är nu är en enorm prestation för mig, och att sen genast få ett ”jag ber för dig” slängt i ansiktet signalerar att jag ska vara tyst och sluta vara jobbig. Och då blir jag till slut tyst och tillsluten- och problemen växer då jag fortfarande är rädd för att vara jobbig om jag visar minsta tecken på känslor. En bön är dessutom en aktiv handling, och att påpeka att man ber för någon gör att samtalet styrs mot den personen som ber och inte den som det faktiskt handlar om. Lite antyder det också att jag inte skulle ha någon makt att göra något själv, och att jag därför är beroende av den barmhärtiga människans böner. Men jag är inte hjälplös! Det har jag aldrig varit.

Jag upplever också att det här sägs lite slentrianmässigt för att verka trevlig men utan att egentligen behöva bry sig eller göra något på riktigt. Lite som när man säger att man deltar i sorgen när någon dött. Något man säger för att det hör till. Det här med att delta i sorgen är annars ett uttryck som jag också kommer att analysera här i något skede. Men vi tar en sak i taget.

Lyssna på mig istället för att säga att du ber för mig! Läs min blogg, lyssna på min musik och kom på mina föreläsningar! Det kräver lite mera ansträngning men betyder så mycket mera för mig. Om du tror att böner hjälper, be allt vad du orkar. Be gärna för mig också om du tror att det kan hjälpa mig, men jag behöver faktiskt inte veta det. För jag tror inte på bönens kraft och då blir det faktiskt mest tomma ord och som att du vill att jag ska veta att du är snäll. Om du menar att du tänker på mig när du säger ”jag ber för dig”- säg det istället. Att du tänker på mig. Jag tror inte heller att böner kommer att få mig att tro på Gud. Helt ärligt saknar jag inte mera någon gudstro. Jag försöker som bäst skapa mening i mitt liv utan att någon Gud styr. Jag vill själv vara den som styr i mitt liv. Nu för tiden går det helt okej.

Ett svar

  1. Anna skriver:

    Jag är I samma sits.

Kommentarer är stängda.