Det kom jag över, eller?

För någon tid sen skrev jag ett inlägg om en kommentar som fortfarande påverkar mig negativt. När jag var på väg på jobb nästa dag kom jag att tänka på en annan grej som påverkade mig väldigt länge, men som jag kommit över. Det kan hända att jag nämnt det här tidigare, men ett helt inläggs uppmärksamhet har det åtminstone inte fått hittills. Men det är min relation till finska språket jag ska skriva om nu.

Mitt modersmål och förstaspråk är svenska. Mitt andraspråk är finska. I muntliga situationer är jag så gott som flerspråkig, även om svenskan är absolut starkast. Flerspråkig skriver jag eftersom engelska också är ett språk jag talar relativt bra, och så har jag ju läst ännu några språk till. Det här med finskan har inte alltid varit så självklart för mig. Jag har inte lärt mig finska i hemmet, och därför var jag minoritet i skolan. Vi var tre på klassen som var ”enspråkiga” när jag började skolan, i Åbo. Och jag kommer ännu ihåg hur jobbigt det var att alla bara antog att man kunde finska när vi var t.ex. på skolbesök någonstans. I det andra svenska lågstadiet var det fler svenskspråkiga men jag gick ju inte där.

Jag började redan på första klassen gå i en finskaklubb för att lära mig lite finska. Den officiella undervisningen i det andra inhemska började på trean. Jag var ingen stjärna på finska innan femman, och då hade jag lite börjat titta på och förstå finska TV- och radioprogram. Finska är ju, som många vet, väldigt olika svenska och andra indoeuropeiska språk, eftersom det hör till det finsk-ugriska språkträdet. Därför var finska inte lika lätt för mig att ta till sig som t.ex. engelska. Finskan har ju inga prepositioner t.ex, utan allt sägs med ändelser. Det som sedan är ganska skönt med just finska är att om man lärt sig en regel så finns det nästan aldrig några undantag. Men nu ska det här inte bli en språkblogg, så nu ska jag komma till saken.

På åttan kunde jag redan en helt skaplig finska och speciellt den muntliga kommunikationen gick helt bra. Så på första finskalektionen efter sommarlovet var jag inte alls nervös inför att berätta vad jag hade gjort på sommarlovet. Jag hade varit på ett bröllop i Esse. Jag började prata och insåg mitt i meningen att jag inte visste om jag skulle säga Ähtävällä eller Ähtävässä. Mitt språköra idag skulle säga Ähtävällä, men då började jag febrilt söka efter vad som lät bättre, och snubblade alltså ganska rejält på ortnamnet Ähtävä. Och då hörde jag ett skratt någonstans bakifrån.

Så här i efterhand tror jag inte att skrattet överhuvudtaget hade något med mitt stammande att göra, men det var så jag tolkade det. Att min finska var så dålig så den var skrattretande. Efter det här hade jag en extrem ångest så fort jag behövde prata finska. Speciellt i skolsammanhang. Jag hade egentligen inte så mycket emot att hålla muntliga presentationer, men om jag skulle hålla dem på finska var jag spyfärdig av nervositet. Jag var inte lika nervös att prata finska om jag pratade med någon som inte kunde svenska, så jag tror det var något med de andras tvåspråkighet som var obehagligt och fick mig att känna mig underlägsen. Helst undvek jag ändå helt att prata finska.

Tills jag blev tillsammans med mitt ex som var finskspråkig. Med honom pratade jag oftast svenska, men i hans umgängeskrets var det inte många som kunde svenska, så jag blev tvungen att prata finska med de flesta i det gänget. Och eftersom det gick bra blev min finska både bättre och jag kom över skrattet på lektionen till slut. Men det krävdes många komplimanger för att jag skulle sluta tänka på det. Vissa dagar går det bättre med finskan än andra men jag vågar åtminstone öppna munnen numera.

Och det är ju tur eftersom de inte hade en enda i personalen som kunde svenska när jag gick vid akutpsykiatriska enheten innan jag började i terapi. Undrar just hur bra det skulle ha gått om jag inte haft lätt för språk? Till personens försvar ska sägas att hen var den första i vården som det klickade med för mig, och eftersom språket inte var något problem för mig gick det bäst hittills. Men hur hade det gått om jag inte vågat prata finska är faktiskt lite jobbigt att fundera på. Det är ju också lite spännande att jag klarar av att prata mina innersta känslor på finska men ändå skulle jag aldrig kunna säga att jag pratar flytande finska. Så kanske det där skrattet ändå hemsöker mig fortfarande, 14 år senare? De gånger jag pratar finska och kommer på mig själv med att säga något fel har jag nämligen lite svårt att släppa det fast ingen annan skulle bry sig. Och därför tycker jag det faktiskt var lite dåligt av Esbo stad att inte ha en enda på den enheten med kunskaper i svenska. Bara för att man är svenskspråkig betyder det nämligen inte automatiskt att man mår bra, även om många vill få det att verka som att man automatiskt är lycklig om man är finlandssvensk. Tro mig, det finns mycket som gör en olycklig också i Svenskfinland. Kanske just på grund av att det är Svenskfinland dessutom. Men det är ett annat inlägg som jag inte just nu vill skriva.