Får man skämta om allt?

”I morgon är det första april. Då kan det hända att du blir lurad.” sade ett av eftisbarnen igår. Och hen hade så rätt, men vad hen inte tänkt på var att jag också hade tänkt lura dem. Jag har lurat mina instagramföljare sen 2016, och eftersom jag 2019 köpte en löspannlugg för att luras och mina eftisbarn ju som tur inte följer mig på Instagram återanvände jag det skämtet på dem idag. I verkliga livet skulle jag aldrig klippa en sån här lugg av flera orsaker, men det är helt roligt att kunna ha lugg då och då i och med löshåret. Jag har tyckt att de här hårskämten är roliga och ganska oskyldiga, så därför har jag kört med dem nu i några år. Men det finns saker jag aldrig skulle aprilskämta om och det tänkte jag lite reflektera över idag.

Här har ni alltså 2019:s aprilskämt.

Många i mitt instaflöde har delat en bild om att man inte ska aprilskämta om graviditeter. Och även om det för mig känns ganska självklart är det här helt sant. För många är andras graviditeter en känslig sak och därför ska man helt enkelt inte skämta om sådant. Andra liknande fall som kanske inte är lika känsliga är relationer med giftermål och separationer. Här har jag en gång gjort mig skyldig till ett lite osmakligt skämt då jag typ 2011 eller något gick omkring med en låtsasförlovningsring. Det var som tur bara en som gick på det och hen tog det bra. Men jag skulle säkert den här tiden ha blivit ledsen om någon annan skämtat med mig på det här viset.

Det som jag förstås, med min blogg som bakgrund, funderar över är det här om att skämta om psykisk ohälsa. Det är så klart osmakligt att aprilskämta om något sådant här men hur är det rent allmänt att skämta om psykisk ohälsa? Skämt kan liva upp stämningen och göra det jobbiga lite mindre jobbigt. Men det kan gå så otroligt fel också. En bekant till mig sade under min sjukledighet till mig att ”Jag orkar inte ens städa, det är säkert något fel på mig också” och skrattade sedan. Jag blev SÅ sårad av det här. Kommentaren insinuerade nämligen så starkt att det var mig det var fel på när jag är psykiskt sjuk. Så skämt om psykisk ohälsa är kanske bäst att undvika- åtminstone när det handlar om andras psykiska ohälsa.

Däremot kan det vara oerhört befriande för mig att ibland skoja om min egen psykiska ohälsa. Det gör det jobbiga mindre jobbigt och i vissa fall lite lättare att prata om med andra. Men jag är otroligt noga med vem jag pratar på det här viset med. Också skämt om min egen psykiska ohälsa kan trigga andra och få andra att må sämre, och det är inte vad jag strävar efter. Ibland mår jag inte själv heller bra av mina skämt, och jag har gjort ett aktivt beslut om att försöka sluta skämta om att jag som person är konstig, dum och dålig. För det vet jag att bara jag lider av då det bara förstärker mina dömande tankar om mig själv. Om jag fortsätter att skoja om hur dum jag ”är” tror jag bara mer på det i slutändan- och skojar mera elakt med mig själv också i fortsättningen.

Så där som med allt beror också humor så mycket på sammanhang och situation. Jag skulle överlag råda om att vara lite försiktig med skämt om man inte känner personerna man pratar med, och om man skämtar så i så fall kanske ordvitsa eller skämta opersonligt på något annat vis. Skämt som antyder att någon (också en själv) är dålig är totalt onödiga och bidrar inte med någonting bra, så sådana skämt ska man undvika. Håller ni med mig i det här? Finns det något annat ni aldrig skulle skämta om?

Med dessa ord tar jag påsklov från jobbet. Vi hörs igen nästa vecka!

”Liten påskhäxa är alltid välkommen”

Om ni gillade det här inlägget får ni gärna ge det en tumme upp här nedanför.

Om ni gillar det jag skriver här i bloggen kan ni gärna gilla bloggens facebooksida där jag delar alla inlägg.

Jag finns också på youtube och instagram!