Nyanserad kritik

Jag var på en konsert med några av min sånglärares elever för några veckor sedan. Den här konserten gav mig ganska många aha-upplevelser, både inom sången och allmänt.

Vi som satt i publiken fick ge kommentarer till de som uppträdde, men enbart positiva kommentarer. Det var inte alls svårt att hitta något positivt att säga till någon av dem, de sjöng alla så fint och tolkade styckena bra.

Det slog mig däremot hur viktigt det är att man får nyanserad kritik, såväl positiv som negativ. Jag upplever för övrigt att de musikinstitut jag sjungit vid verkligen har förespråkat ett positivt förhållande till elevernas eget musicerande.

Vid ÅA upplever jag att jag väldigt ofta fick nyanserad kritik. Men den kritiken som var nyanserad var oftast negativ. Kommentarer som ”jo, det är bra, men…” och så räknar man upp 50 saker som är dåliga. Tror ni jag mindes det där första flummiga ”bra” en enda gång? Nå nej nå, för bra säger egentligen ingenting.

För att inte gå under behöver man också veta vad man kan och behärskar, man orkar inte förbättra det som är ”dåligt” om man aldrig hör vad man är bra på. Och visst, man ska lita på sig själv och så vidare, men det är inte lätt när alla pekar ut var man brister. Jag vet mycket tydligt mina akademiska svagheter, men har ingen aning om vilka styrkor jag har. Och det måste finnas några styrkor eftersom jag nästan är magister redan.