Fyra år tillsammans
Idag har jag och sambon varit tillsammans i fyra år. Det känns både som en lång tid och som att det var igår jag satt mig på cykeln efter en kvällsföreläsning för att ta mig till ”kohuset” och titta på Simpsons och någon thailändsk skräckfilm. Jag minns att jag hade nån vag känsla av att jag inte skulle cykla hem samma kväll, och jag fick ju rätt.
Det första jag märkte var att han skrattade ärligt åt mina skämt. Det var inget halvfalskt höhö, du är rolig du, utan vi hade verkligen likadan humor. Exakt hur likadan humor vi hade förstod jag senare samma kväll, jag har ALDRIG träffat en människa så lik mig själv förut. Efter det for jag aldrig hem igen, och vi har i princip varit sambor sen vi blev tillsammans.
Till pappers flyttade vi ihop efter ungefär 5 månader tillsammans och gud så folk kommenterade att det var tidigt. När N frågat om jag ville gifta mig med honom vågade jag inte berätta för folk på flera månader. Jag var glad men visste också att folk skulle kommentera att det var sååååå tidigt. Vilket de också gjorde. Att vi har en åldersskillnad på fem år (han är fem år äldre än jag) var också en grej som folk älskade att kommentera. Men vi är ännu tillsammans och det finns inget jag är mer säker på än vårt förhållande och att vi ska gifta oss nån dag.
Varför jag tror det gått så bra för oss, är för att vi verkligen är varandras bästa vänner. Jag minns hur jag bara fnös när folk sade att de var bästa vänner med sina partners förut, för innan jag och N blev tillsammans hade jag helt gett upp hoppet om att få vara tillsammans med nån som respekterar mig. (Mitt tidigare förhållande var inte särskilt respektfullt om vi uttrycker det milt) Jag är så tacksam för att jag har N, även om mitt liv är lite upp-och-ner hela tiden har jag åtminstone honom.
Från sommaren när vi tittade på tv i hans föräldrars sommarstuga. Han brukar ofta vilja ligga med huvudet i min famn och hålla i min hand. Eftersom N inte vill synas i min blogg är det här enda bilden på honom jag vågar publicera.
