Vikten av att ha tråkigt nu och då

På påsksöndagen kom en känsla jag inte haft på väldigt, väldigt länge. Jag hade inget att göra och hade tråkigt. På ett sätt hade har ofta tråkigt under studieåren, man kan inte precis säga att alla föreläsningar jag suttit på eller att alla uppsatser jag skrivit varit fantastiskt intressanta. Men på ett annat sätt hade jag aldrig tråkigt, eftersom det aldrig fanns överlopps tid. Efter varje (oftast obligatoriska) föreläsning hade jag alltid strikta planer på vad som måste göras just den dagen, för om det inte blev gjort just då, förstörde det för morgondagen, som också var strikt planerad. 

Att jag aldrig hade tid till att bara vara gjorde mig okreativ och utbränd. Också att träffa mina kompisar blev ett måste till slut.  Jag lärde mig att förknippa uttråkning med att ha extra tid, och att ha extra tid var att vara lat. Det här ledde till att jag nu får enorma skuldkänslor och stark ångest om jag är uttråkad en minut under min sjukledighet, även om jag borde vara glad över det. Mycket kreativitet föds ju ur uttråkning, och min terapeut säger att jag borde gratulera mig själv de gånger jag är uttråkad. 

Så jag ska se till att det blir tråkigt i tåget på väg till Tammerfors idag. Jag ska dit och hälsa på kompisar, så väl framme blir det knappast tråkigt. Nästa vecka har jag två läkartider (en för kroppsliga besvär och en för själsliga), en kandidatavhandling som ska språkgranskas (borde egentligen inte göra det, är ju sjukledig och helt slut, men nu finns det en del skäl till det den här gången), två föreläsningar (logopedikursen börjar alltså nu), och så åker jag till Raumo för att fira vappen, så nu finns det tyvärr inte så mycket tid till att ha tråkigt, men desto viktigare att jag vilar när jag kan. För en normalaktiv person kanske mitt program inte låter som så mycket, men jag är ju ”bara hemma” just nu, p.g.a. att jag var rädd för att ha tråkigt förut.