Toppen av isberget

Min utbrändhet är egentligen bara toppen på isberget i min psykiska ohälsa. Jag mådde så dåligt under en så lång tid att jag tvingade mig själv att ta så mycket program som möjligt för att jag inte skulle hinna tänka på hur jag egentligen mådde. Jag var så ensam och måste kämpa själv, då var det lättare att jobba ihjäl sig än att ”känna efter”. Ibland kan jag känna att jag aldrig borde ha  blivit sjukskriven, utan istället ha jobbat livet av mig så jag skulle slippa mig själv. Orsakerna till att jag mådde och fortfarande mår dåligt är många, alla tänker jag inte skriva ut hit.

Jag har insett att jag aldrig riktigt haft någon självkänsla. Självförtroende har jag haft i perioder, och jag har ända tills för några veckor sen kopplat ihop dessa begrepp. När jag presterat bra har jag känt att jag kanske är värd något, när jag misslyckats med något har jag känt att jag är världens största skämt till människa. Jag har alltid pressat mig själv så hårt, för jag måste lyckas. Om jag lyckas hela tiden är mitt liv inte lika onödigt.

Jag har också under min sjukledighet varit livrädd för att vara lat, att inte göra något. Så jag har skrivit sånger, spelat in dem, tänkt starta typ 300 företag (för jag är helt övertygad om att jag aldrig kommer att få jobb efter min långa sjukskrivning) . Om jag startar egna projekt som jag slutför tyder det ju på initiativförmåga, och ett cv som är fullproppat till april -15 och sedan helt tomt ser ju inte bra ut. (Ja, jag märker att jag är totalt hjärntvättad)

Det är så svårt att stanna, då man inte vet hur man gör. Då hela livet handlat om att vara bäst, eller åtminstone bättre än andra. Ibland tar ångesten över totalt. Jag vet inte hur jag ska göra, men jag måste försöka låta mig själv vila och inte tänka ”men sen då” precis hela tiden. Min vårdkontakt sade rakt ut att jag inte ska fatta några beslut om fortsatta studier eller arbete ännu, eftersom jag är sjukledig av en anledning.  Jag måste bara förstå och acceptera detta just nu.