Alltid glad är överskattat

Jag är alltid glad, jag låter inte motgångar stoppa mig.

Låter det här som något ni hört förr? Jag antar att ganska många yngre brudar gör sig skyldiga till att ha släppt den här. Jag har gjort det.

Jag vet att om man läser den här bloggen kan man tro att jag bara gråter och är irriterad hela tiden men det har inte alltid varit så, och inte är det så nu heller för den delen. Förr var jag glad hela tiden för jag var livrädd för att mitt riktiga jag inte dög. Om jag var fly förbannad eller ledsen, eller bara lite småirriterad på något så gömde jag det, för om jag inte är glad hela tiden tycker folk inte om mig. De hade ju redan vant sig vid att jag alltid var glad.

Men vi kan inte börja kräva av folk att de alltid ska vara glada. Ingen är glad jämt! Inte ens de där 19-åringarna som säger att de är det. Glädje och positivitet är inte samma sak heller, och det är viktigt att komma ihåg. Ilska, sorg och irritation hör till mänsklighet lika mycket som glädje. Och vi måste börja acceptera det. 

Däremot kan man försöka undvika att låta ilska gå ut över sådana som inte har något med den att göra. Bästa sättet att göra det här är däremot inte att låtsas vara glad hela tiden, utan kanske genom att säga att nu är jag förbannad/ledsen/irriterad, och sedan antingen prata igenom det eller be om att få vara ifred en stund.

Ibland är man glad. Ibland är man inte det. Och sånt är livet.