Underskatta inte gråten

Många gånger då det varit tal om psykisk ohälsa eller folks svåra upplevelser i media, har jag lite fått uppfattningen om att man ska göra allt annat än gråta för att må bättre. Att gråt är lite fult och okontrollerat.

”Istället för att gråta så föreläser jag, eller stickar, eller bakar, eller vad som helst.” är citat som man ofta ser i olika tidningar och liknande. Förstås är det fint att den här personen hittat ett sätt som fungerar för sig själv. Men det här funkar inte för alla. Därför tror jag att man inte alltid bara gynnas av att läsa om och höra andras berättelser. Ibland måste man titta inåt istället och fokusera på sitt eget liv. 

Jag jobbade sönder mig själv istället för vad jag borde ha gjort, tagit en gråtpaus och släppt ut allt. Men eftersom media ofta målar upp en bild av gråt som något icke-önskvärt, genom att berätta historier om människor som inte behövt gråta för att gå vidare från något jobbigt, blir det lätt att man skäms.

Det senaste halvåret när jag äntligen börjat förstå att jag är en gråtare, att jag behöver gråta över förluster och besvikelser istället för att hitta på något annat att fokusera på, har jag gråtit mer än nånsin förut. Jag har många sorger som är osörjda p.g.a. att jag inte tillåtit mig själv att just gråta. Att skriva musik om mina upplevelser hjälper också till viss del, men gråtandet har en central roll i mitt tillfrisknande. Och jag har börjat förstå att det är helt okej.

Gråten har en renande kraft för mig, men jag måste ännu jobba på att acceptera den. Därför skriver jag om det här, för jag vill att folk ska inse att man måste försöka hitta det sätt som hjälper en själv, det som fungerar för någon annan kanske inte alls hjälper dig. Och det är inget fel på dig!