Hur kan vi säga att saker är terapeutiska om vi aldrig gått i terapi? 

Jag tycker i allmänhet att folk har ganska dålig koll på hur de pratar. Det här säger jag som språkvetare, som jag faktiskt är till utbildningen. Många gånger använder folk begrepp som de inte riktigt vet betydelsen på och det leder till onödig okunskap och i förlängningen en del fördomar. (Obs! Jag är inte bättre själv, jag använder också begrepp tokigt ibland, och har absolut gjort mig skyldig till det jag ska ta upp i det här inlägget. Men jag hoppas att jag ändå klarar av att ändra på min ordlista och formulering vartefter jag lär mig mera.) 

Det finns många exempel på hur folk använder begrepp tokigt när det gäller just psykisk ohälsa och i det här inlägget tar jag upp ett exempel.  Jag tror det delvis beror på att vi inte kan ”ta” på psykisk hälsa på samma sätt som fysisk hälsa. Även om läkarna ofta menar att det är en onödig indelning, då det som sker i hjärnan kan tolkas som den psykiska hälsan, och hjärnan ju i hög grad är fysisk, så syns psykisk ohälsa oftast inte utåt. 

Det jag egentligen skulle skriva om här var begreppen terapi och terapeutiskt. Jag ser ofta dessa begrepp användas, även om jag tror att de flesta människor aldrig gått i (psyko)terapi. Ofta skriver folk om att det är terapeutiskt att springa, meditera, måla osv., eller att de varit i solen för ljusterapi, gått på stan för kompisterapi eller klappat en katt för katterapi. Men hur kan vi veta att nånting är terapeutiskt eller klassa nånting som terapi om vi aldrig gått i terapi? Då kan vi ju omöjligtvis veta vad terapi är till att börja med. Även om dessa begrepp oftast används i positiv bemärkelse så tycker jag det är lite konstigt att jämföra t.ex. en kaffestund med terapi. 

Är det inte rentav att nedvärdera terapi och behov av det att klassa en shoppingtur som terapi? Lite som att spä på dagens uppfattning om att om man bara ler lite så blir allt bra. Ofta går man i terapi i flera år för att må bättre, det är absolut ingen quick fix! Dessutom fungerar ju t.ex. att klappa en katt som en flykt från ens problem, och i terapi flyr man ju absolut inte från det som är jobbigt. (Eller det är min uppfattning nu iaf, kan hända att den ändrar när jag faktiskt börjar i terapi) 

Man kan tycka att detta bara är små detaljer, men de ord vi använder avslöjar väldigt mycket om vilka fördomar vi har. Överlag tycker jag att man inte ska använda begrepp man inte behärskar, det gäller också i andra situationer än när man pratar psykisk hälsa. Men just psykisk ohälsa är fortfarande så stigmatiserat så här är det kanske lite extra viktigt. Jag kommer att skriva mera om det här också i fortsättningen. 

Katter kan lindra symptom på t.ex. ångest, och de är härliga djur, men 45 min med en katt kan inte mätas med två år i terapi.