Humör och hormoner

Nu ska jag skriva ett inlägg som egentligen inkräktar på min integritet. Jag tycker inte om att skriva så här personligt men nu vet jag att det här inlägget är viktigt och därför skriver jag det ändå.

2010 började jag med p-piller. Jag var i ett stadigt förhållande och ville inte bli mamma som 19-åring. De första p-piller jag tog var bra mot min rikliga och smärtsamma mens, men det stora minuset var att jag grät hela tiden och var självmordsbenägen. Så i början på 2011 bytte jag märke. Av dem fick jag ännu rikligare mens än jag tidigare haft, jag kunde blöda igenom maxitamponger och nattbindor på en timme. Min säng såg ut som en mordplats. Så det blev byte, till p-ring. Här måste jag tillägga att jag var smal på den här tiden, jag vägde lite på 50 kg. (Är 170 cm lång). Av p-ringen började jag gå upp i vikt. Före det här kunde jag äta vad som helst och gå upp 100 gram. Att jag jobbade på en hamburgerrestaurang somrarna 2011 och 2012 har säkert också inverkat på det här, men jag slutade inte gå upp i vikt när jag slutade arbeta där. När jag lämnade mitt ex sommaren 2012 slutade jag tillfälligt med hormoner. Då fick min hud panik och jag hade en massa finnar i några månaders tid tills den lugnade ner sig. (Jag har för övrigt ganska bra hud)

2013 började jag igen med hormoner, eftersom jag var i ett nytt och hälsosamt förhållande (samma som jag är i nu). Nu hade även nya forskningsresultat kommit, och vården ville absolut inte ge mig kombinationspiller, eftersom jag har migrän och risken för blodpropp är ganska mycket större för sådana med migrän. Så allt förutom minipiller och koppar- samt hormonspiral var uteslutet. Så det blev minipiller.

2015 bytte jag märke på pillren, det här skedde ungefär samtidigt som jag blev sjukskriven. Jag hade gått upp enorma mängder i vikt på kort tid (visserligen gått ner hälften p.g.a. ändrade matvanor och depression) och mådde ganska konstigt av de pillren jag hade, så sjukskötaren jag gick hos rekommenderade märkesbyte. Allt berodde ju inte på pillren, jag blev liksom inte utbränd p.g.a. mina minipiller, men de kan ha ganska stor effekt på ens mående, så om man misstänker att de påverkar ens mående kan man gärna testa byte. Så vi bytte piller och jag åt samma piller tills jag i mars i år började få massor med mellanblödningar. (Jag hade kanske en veckas tid i mars som jag INTE blödde). Mellanblödningarna var långt ifrån alla biverkningar jag hade av dessa piller, men jag orkade inte bråka om dem innan mellanblödningarna började göra livet lite extra surt för mig. Det visade sig sedan dessutom att jag hade bakteriell vaginos (en diagnos jag för övrigt aldrig hört om före det här) och så fick jag en antibiotikakur för det. Men det första som hände efter att kuren var slut var att jag fick en mellanblödning till. Så jag fick en tid för (hormon)spiralinsättning och remiss till papa-prov. Hormonspiralen är mitt sista val och jag kan bara hoppas att den fungerar för mig. Kopparspiralen är ju hormonfri, men den brukar ge rikligare och mer smärtsamma blödningar, och jag har redan helt färdigt rikliga och smärtsamma blödningar, så det är inte att tänka på.

Fredagen innan wappen sattes spiralen in av en väldigt proffsig läkare. Det gick fort och gjorde inte så ont som jag hade förberett mig på. (Ja, det gjorde ont, men inte länge och inte värre än medelhemsk mensvärk). De första två dagarna gick jag på värkpiller då kroppen vande sig vid spiralen, men redan på söndag kändes kroppen som vanligt.  Och vet ni vad? Dagarna efter spiralinlägget upplevde jag en svag lättnad i humöret. Så mina minipiller har säkert haft ett finger med i spelet när det gäller mitt humör. Nej, jag är inte frisk från min depression än, och humöret är igen lite sämre, säkert p.g.a. det här, men de första dagarna med spiralen var jag genuint glad några minuter åt gången. Nu har jag ju haft spiralen inne en så kort tid så man vet inte hur den kommer att påverka mig, om det bara råkade sig eftersom jag var med vänner, eller om minipillren faktiskt gjorde depressionen värre än den behövt vara.

Men vet ni vad? Jo att det här gör mig så förbannad. Allt jag har tagit hittills har kommit med en drös av biverkningar, men det är ”fullständigt normalt”, som med allt som handlar om kvinnliga åkommor. Att man har sån mensvärk att det enda man kan göra är att ligga på soffan och gråta, om man inte tar en massa hormoner som man blir ledsen av, och att mensen ibland tar 9 dagar att bli av med, är också bara normalt och något man bara måste lära sig att leva med. Och att jag aldrig ens hört orden bakteriell vaginos är ju också ganska hemskt. För det är nämligen ett helt vanligt problem hos kvinnor i min ålder.  Men det är väl pinsamt att prata om det för det är också ett kvinnoproblem. Nu har jag ju inte ens nämnt nära på alla biverkningar jag haft, en del har jag säkert glömt, och en del är för privata för att jag ska känna mig bekväm med att dela med mig av dem här på bloggen. Hur hade det sett ut om män hade varit tvungna att ta t.ex. p-piller? Och fått höra att det inte är så konstigt att de går upp i vikt när de äter så där, när de äter den enda glassen på ett år? Och att de inte ska gråta så mycket hela tiden, inget hemskt har ju hänt? Man ska ju bara tänka positivt så blir allt bra…

Bildbevis på att jag var smal innan jag började med hormoner. Efter att jag började med hormoner har jag varit med om både djupa depressioner och fat shaming (ja, för man behöver egentligen inte ens vara särskilt tjock för att folk ska börja kommentera) Allt beror förstås inte på hormonerna, men helt oskyldiga är de minsann inte.