När kroppen börjar säga stopp
Jag har nu jobbat i princip ett år och en och en halv månad i sträck. Från början var det ju meningen att jag skulle jobba sommaren förra året. Sedan fick jag ett arbetskontrakt för september och oktober, och fortsatte alltså jobba direkt efter att praktiken tog slut. Sedan fick jag ett till arbetskontrakt (mitt nuvarande) och här började jag i november. Mitt i veckan bytte jag jobb tredje gången på ett år. Jag har alltså verkligen fått vara skärpt och tvungen att lära mig en massa nytt under det senaste året.
Och det känns. Jag har varit förkyld från och till i flera veckors tid redan och blött näsblod flera gånger. Det här hänger troligtvis ihop med förkylningen, men också annat. Jag har testat antihistaminer och att höja temperaturen i bilen de gånger jag kört någonstans. Men lik förbannat har förkylningen kommit tillbaka så fort jag försökt göra något annat än att bara vara hemma och vila. I lördags slog den till ordentligt och jag var helt färdig. Jag låg i sängen och grät och hade ont i kroppen så fort jag försökte sitta upp. Det som också var obehagligt var den enorma ångest jag upplevde. Jag trodde att alla hatar mig och jag var till och med helt otroligt irriterad på N utan minsta orsak. Jag tror att det här är min kropp som börjar strejka. Den tycker det är dags för ledigt. Trött har jag redan varit länge, men nu börjar alltså kroppen också protestera. Jag blev tvungen att vara hemma från jobbet i måndags då jag inte var helt frisk då ännu. På tisdag kändes det på riktigt som att det var första gången på ett år som jag inte hade ont i halsen. Men vad hände på kvällen då? Jo, den blev sjuk igen.
I morgon går jag på semester. Äntligen! Jag har väntat i princip sedan påsklovet. Det här är mitt livs första sommarsemester. Alla mina vuxna somrar före sjukledigheten har jag jobbat eller studerat så mycket det bara går, eftersom ledigt betydde inga pengar. Nu har jag betald semester ungefär halva min tre veckors ledighet. Så här i efterhand sett skulle det kanske ha varit smart att ta ut semestern tidigare, men jag hade mina anledningar till att ta den när jag tar den. Och visst känns det skönt att ledigheten fortfarande är helt framför mig.
Förhoppningsvis kommer jag att kunna slappna av utan att få alldeles för dåligt samvete, men vi får se hur det går. Sedan jag var sjukledig har jag fått ett annat förhållande till ledigheter, och istället för att som tidigare känna mig tvungen att göra en massa produktivt hela tiden har kravet blivit att slappa och återhämta mig, så jag inte blir utbränd (och därmed misslyckad) på nytt. Jag vågar knappt göra något när jag är ledig och hemma, av rädsla för en ny utmattning. Det här gör tyvärr att också vila blir en prestation. Det är inte roligt men samtidigt är det kanske helt förståeligt att jag reagerar på det här sättet. Det blev en enorm omställning när jag blev sjukskriven och jag har inte riktigt kommit över den chocken ännu.
Sommaren 2010 på väg till Keistiö på Keistiödagarna. Förkyld här också (men det var jag i princip konstant åren 2005-2017.)
Jag kommer också att ta lite bloggledigt, och eventuellt också lite ledigt från andra sociala medier. Åtminstone nästa vecka tänker jag mig att jag har publiceringsledigt på bloggen. Sen går det säkert som alltid när jag bestämt mig för att pausa, nämligen att jag får världens blogginspiration. Men det är ju kanske det som bloggpauser, och pauser överlag, är till för. Att vila, kanske ha lite tråkigt, och därmed samla inspiration och ork.
Jag vill också passa på att påminna om att min radiointervju försvinner från arenan i morgon, så om du inte ännu lyssnat men skulle vilja höra den ska du göra det nu. Här kommer du till intervjun!
