Bäst före har inte passerat ännu

Bäst före har inte passerat ännu

Hej igen alla! Här har det ekat tomt längre än jag först tänkt mig, men jag har behövt den här pausen, också från bloggen. Även om bloggandet till 90 % är positivt finns det också negativa aspekter med det. Jag upplever en ganska stor prestationsångest när det kommer till mitt bloggande och vill att inläggen ska vara genomtänkta och ha en poäng.  Sådana inlägg blir inte till på fem minuter. Jag kommer att komma till sådant som är negativt med att blogga i ett annat inlägg, men nu kommer jag att skriva om en annan sak.

Jag kanske har skrivit att jag deltog i en “sångtävling” som hette Jeppis Idols i samband med Jakobs dagar år 2004. Eftersom jag jobbar på ett arkiv och det här med digitalisering och uppdatering av lagringsenheter är något som delvis hör till mina arbetsuppgifter har jag funderat ganska mycket på det här också på min fritid. Häromdagen slog det mig att jag ju har det här framträdandet på en gammal VHS-kassett, och att det går att digitalisera sådana på några av bibborna här i huvudstadsregionen.  (Tips till er som bor här! Det går att digitalisera VHS, C-kassetter, diabilder och spolband och det är gratis) När jag var i Åbo sist tog jag alltså med mig en VHS-kassett och på tisdagen under den första semesterveckan var det dags att digitalisera den. Lagom tills att det var femton år sedan framträdandet.

I bibban tittade jag på det utan ljud, eftersom det satt en annan i samma rum och det ändå kändes som en så personlig video att jag inte ville släppa in någon annan i bubblan. Åtminstone inte någon helt okänd. Ändå blev jag lite tårögd då jag såg mina kusiner som då var två och fem, så små och söta! Nu är en av dem myndig, och den andra blir 18 nästa år.

När jag kom hem med DVD:n i högsta hugg var jag förstås väldigt ivrig att se videon med ljudet på. Lite fick vi mixtra med min DVD-station till datorn innan det gick att se den hemma, men sedan fungerade det. Som tur var ljudet bättre än bilden, som inte var världens bästa kvalitet. Tekniken har verkligen utvecklats sedan det här! (Även om VHS nog var på väg bort redan 2004) Men ljudet var ju ändå det jag ville åt, och vilken tur att jag fattade att digitalisera den innan allt försvunnit från kassetten.

Filmen rörde upp många känslor i mig och jag blev tårögd flera gånger. Speciellt prisutdelningen rörde upp känslor i mig, fast jag ju visste att jag vann. Jag minns känslan just före mitt namn sades då också, att jag bara kände på mig att jag skulle vinna. Att höra faffa ropa “Bravo Fredrica” direkt efter att mitt namn ropats upp var också väldigt känslosamt. Det hade jag glömt att han gjorde. Och jag var faktiskt värd vinsten! Det var viktigt för mig att konstatera. Det var väldigt få falska toner i mitt uppträdande, och när min röst brast vid ett tillfälle fortsatte jag bara som om inget skulle ha hänt. Precis som man ska göra! Jag hade ju ingen koll på andningsteknik eller registerbyten men det behöver man faktiskt inte ha som tolvåring. Och även om många toner skulle ha blivit klarare om jag andats bättre blev de ändå inte falska.

Det viktigaste jag lärde mig av det här var ändå kanske att mitt livs musikaliska höjdpunkt inte var 2004. Att jag gått framåt mycket sedan dess och fortfarande gör det. Mitt musikaliska bäst före-datum har inte gått ut. Och det ger mig massor med hopp och faktiskt ett lugn i kroppen. För jag skulle vara så olycklig om det här var sista gången jag fick skina på det sättet jag ändå fick den dagen. Att sjunga var, och är fortfarande, det bästa jag vet- och det kan faktiskt ingen ta ifrån mig. Och tro mig när jag säger att folk har försökt.

Jag hade lite funderingar på att sätta upp en reaktionsvideo på min youtubekanal på det här, men av flera anledningar kändes det inte helt rätt. Jag minns hur jag övat helt massor och hur otroligt nervös jag var när jag väl uppträdde, och dessutom hade jag fortfarande mina mobbningserfarenheter i ganska färskt minne här. Det räckte liksom med den kritiken. Det var också lite hjärtskärande att se att jag kommenterade “jo, nog gick det väl helt okej” när jag fick frågan om jag var nöjd, av en släkting. Jag vann liksom – klart det gick bra! Redan här var jag väldigt självkritisk, och visste att man inte får vara nöjd med sig själv. Jag har filmen på DVD, min dator och min telefon, och det får räcka så. Vill ni höra mig sjunga My Heart Will Go On kan ni däremot klicka in er på min version av den på Youtube:

Prenumerera gärna om ni gillar det ni hör. Mera Celine Dion-låtar utlovas också, och på onsdag kommer det en psalm till minne av min morfar.

Ni som följer mig på instagram vet redan att jag förutom att vila också har varit till Riga förra veckan, och att det också delvis varit orsaken till att jag inte hunnit blogga. Jag kommer kanske att skriva lite reflektioner över insikter jag fick under den resan vid något tillfälle, så håll utkik för det. Ett bra sätt att hålla utkik för blogginlägg är att gilla bloggen facebooksida! Följ mig också gärna på instagram!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Close