När personkemin inte stämmer

Jag började gå hos en psykolog i Åbo i april 2015. Jag upplevde att det fungerade relativt bra, men efter tre träffar med hen gick hen i pension. Så jag blev tilldelad en ny psykolog. Studenthälsan i Åbo tog min önskan om att prata svenska på allvar och jag fick en till svenskspråkig psykolog.

Jag vill säga att hen nog var väldigt proffsig och säkert bra på sitt jobb, jag märkte att hen hade mycket kunskaper i sitt ämne och kunde verkligen ställa diagnoser osv. rätt. Däremot var det något som inte stämde. Jag kände mig inte dömd på något sätt, men ändå kunde jag inte prata med den här personen på samma sätt som med den förra psykologen. I efterhand har jag insett att det helt enkelt var personkemin som inte stämde.

Jag gick hos den här personen sommaren 2015, och i juli 2015 började jag också ta antidepressiv medicin och melatonin (fick recept på högre dos än det som finns receptfritt) eftersom min dåvarande läkare ansåg att min situation var så allvarlig att det behövdes. När vi flyttade till Esbo gick jag ännu 1-2 gånger hos den här psykologen tills jag helt enkelt inte orkade åka till Åbo flera gånger i veckan mera. (Jag tog vid den här tiden sånglektioner i Åbo, och var en gång i veckan där, nu sjunger jag i Esbo) Resten av 2015 fick jag ingen annan hjälp än mina mediciner (och de hjälpte inte).

I januari skulle min sjukskrivning från början ha tagit slut, men jag kände att jag mådde väldigt dåligt. Så fick jag ögoninflammation och vågade till slut ta kontakt med vårdcentralen här i Esbo. (Jag kanske har skrivit det förr, jag lider av telefonskräck och hatar att ringa folk) Som tur frågade sjuksköterskan som svarade i telefonen om jag behövde hjälp med något annat, och då berättade jag även att jag behövde få prata med någon. Jag fick komma till en psykolog i Hagalund, men hen blev sjukskriven efter endast två träffar med mig. Jag hade dock i och med detta kommit i kontakt med en läkare på vårdcentralen här, blivit fortsatt sjukskriven och fått remiss till psykiatrin i Mattby. Så i april slussades jag vidare dit, och de fixade fortsatt sjukskrivning och gjorde en remiss till en psykolog. Också med den här läkaren upplevde jag att jag inte riktigt fick en bra kontakt med. (Men jag har träffat två läkare efter detta, och den senaste kändes helt bra). J

I maj började jag gå hos en psykolog i Mattby, samtalen skedde på finska men jag upplevde att det fungerade helt okej ändå. Här nånstans började jag inse att det är viktigare att personkemin fungerar, än vilket språk jag talar. I juni träffade jag en läkare och blev skickad vidare till psykiatriska polikliniken i Alberga i stället. Här träffade jag min nuvarande vårdkontakt, en psykiatrisk sjuksköterska med utbildning i något slags kognitiv psykoterapi. Och vet ni vad, den här personen är faktiskt den första som jag upplever att det riktigt fungerar med. Jag pratar finska, men det är faktiskt inget problem för mig. Att jag vågar lita på min vårdkontakt är så mycket mera värt för mig än att jag skulle prata svenska. Som tur förstod jag som yngre att finska kan vara viktigt att kunna, och i nuläget är det faktiskt det som jag är mest nöjd över, att jag kan så pass bra finska att jag kan prata om mina känslor på det språket utan att det känns konstigt.

Det jag vill säga med det här inlägget är att tillit är det viktigaste i tillfrisknandet ur psykiska sjukdomar. Litar man inte på den vårdkontakt man har kan man inte bli frisk, utan stampar bara på stället i stället. Man har rätt att byta psykolog/läkare osv. ifall man upplever att det inte fungerar, och man behöver inte ge nån förklaring om man inte vill.