Jag vet att jag inte är ensam

Ofta när jag ”kommit ut” som utbränd och deprimerad får jag svar som ”jag har varit där, du är inte ensam”. Och jag förstår att tanken bakom dessa kommentarer är god. Att man vill trösta, och inge hopp om att det går över.

Men för en människa med låg självkänsla och självrespekt, som levt efter devisen ”bara alla andra har det bra, så spelar det ingen roll om jag lider” så blir dessa kommentarer ofta som ett extra tryck på mig. Jag tar dem ofta som att ”håll käften jävla gnällspik, du är inte den enda som mår dåligt.” Som att det är normalt att må skit och att jag nu inte ska tro att jag skiljer mig från nån annan, och börja tjata om hur jag mår.

Jag pratade med en av mina närmaste vänner en dag förra året, och jag berättade att jag inte orkar bry mig om andras psykiska ohälsa just nu. Klart jag tycker att det är synd att folk mår dåligt, men jag mår själv för dåligt för att ta in andras situation just nu. Och hon sade bara att ”det behöver du inte heller”. Psykologer och läkare finns till för att man ska kunna få hjälp av dem, och en vän kan inte alltid hjälpa en som mår dåligt. Det var så befriande att hon sa det, för jag hade haft så otroliga skuldkänslor över det här. Att det knöt sig i magen av att jag sökt hjälp när också andra mår dåligt. Att jag tagit upp psykologernas värdefulla arbetstid med mina problem. Min vän är väldigt klok och jag har fått ett så otroligt starkt stöd av just henne. Hon studerar dessutom psykologi och jag tror absolut att hon kommer att bli en jättebra psykolog eller forskare inom psykologi.

Tro mig, jag vet att jag inte är ensam. Men det tröstar inte mig just nu. Det ger mig snarare panik. Men det får mig att vilja fortsätta att blogga och synliggöra ämnet, så att vi på lång sikt kan nå beslutsfattare med att det inte alls är lätt att vara ung vuxen med dagens krav på studieframgång, arbetserfarenheter, prestationsbaserade fritidsintressen och social framgång.

Så människor, när ni vill trösta någon, dra inte in er själva direkt. Jämför inte direkt med era egna erfarenheter. Det finns folk som känner sig kvävda av det. Ett hjärta i kommentarsfältet eller en kram funkar oftast tillräckligt bra. Eller att ni frågar hur ni kan hjälpa till. Era berättelser är viktiga, men kanske inte i det sammanhanget då någon annan behöver tröst. Förutom förstås om personen uttryckligen ber om att få höra om era erfarenheter.