Gåvan att känna

Jag sitter vid pianot och övar Stormskärs Maja. Jag börjar vara ganska bra på stycket och kan lägga fokus vid nyanser och känslor istället för vilka ackord jag ska spela.

Plötsligt börjar tårarna rinna, och de vill inte sluta. Jag fortsätter att spela trots att tårarna gör min blick grumlig. Jag spelar inte piano med ögonen, utan med fingrarna och resten av min kropp. Just i det ögonblicket finns inget annat. Bara jag och pianot.

Stormskärs Maja var postludiet vid min morfars jordfästning i fjol. Jag spelade stycket när jag tog pianolektioner och jag är ganska säker på att moffa hade hört mig traggla igenom stycket nån gång. Det kändes lite som en hälsning från moffa, att jag skulle fortsätta musicera fast han inte längre kunde höra det. Och ibland när jag spelar just Stormskärs Maja blir jag så rörd att jag bara gråter. Plötsligt är jag tillbaka där i lilla kapellet vid Vasa begravningsplats och kan inte förstå att jag aldrig får träffa min moffa igen. Nedan finns min inspelning på stycket. Jag ser också på den här inspelningen hur jag blir rörd av stycket.

Men, jag är ändå så tacksam över att jag kan gråta över det nu. Länge ville jag gråta men det gick inte. Jag skyller delvis på mediciner som inte var rätt, men också på chock och utmattning. Min morfar gick bort när jag allra minst klarade av att sörja. Den sorgen kommer nu istället.

Många år gjorde jag allt för att slippa känna känslor. Det funkade till sist, för förra året kunde jag varken vara glad eller ledsen. Det var mera skit samma över precis allt. Tänker man skit samma blir man inte besviken i alla fall, och jag hade blivit besviken lite för många gånger för att orka känna. Även om de humörsvängningar jag har nu är jobbiga, är det tusen gånger värre att inte känna nånting.