Att ta kritik personligt och det här med högkänslighet

Jag är en person som har svårt att inte ta all kritik jag får som att det är något fel på mig. Och tro mig, jag jobbar på det här. Häromveckan tappade jag en prenumerant på YouTube (fast jag tror jag fick en ny några timmar senare så det jämnade ut sig). Jag blev så ledsen av det, att jag började gråta. Och eftersom jag inte riktigt kan prata om det här med youtube eftersom jag lite skäms över att jag gör videor, så satt jag ju förstås tyst hela kvällen. Och funderade varför min kanal var så jävla skit så man inte orkade med den mera. Det här är bara ett exempel på det här, ett annat var när jag skrivit en uppsats i början av unitiden och den inte blev godkänd. Då trodde jag också världen skulle gå under, pinsamma jag hade totalmisslyckats. Nåja, jag skrev om uppsatsen och den fick ett vitsord jag kan leva med, och världen gick ju inte under. Och ingen tyckte att jag var skit, förutom jag själv förstås. Det som är jobbigt med att ta åt sig personligt av all kritik är att man då måste se till att alltid lyckas, med allt. Och det var väl lite det här som ledde till att jag blev utbränd.

Sen vill jag ta upp det här som har varit på tapeten nu på senare år, nämligen högkänslighet. Hade någon frågat för tre år sen om jag är högkänslig hade jag nog svarar något i stil med ”sånt har jag inte tid med” , eller att ”ALLA kan inte vara högkänsliga fast det är inne att vara det just nu” medan jag i dagsläget funderar på om det här är varför jag behövt stänga av hela mig själv i så många år.  Att jag helt enkelt känner så starkt att jag behövt lära mig att stänga av. Jag är också duktig på att känna av sinnesstämningar utan att nån behöver prata om dem, och kan se igenom falska människor lätt (fast det här är egentligen också sånt jag behövt lära mig för att helt enkelt överleva, och nej, jag kommer inte att skriva mer, det blir för känsligt och personligt då) Nu gäller det bara att acceptera att jag kanske är högkänslig (fast jag alltid påstått att jag bara är förnuftig (man kan vara känslig och förnuftig samtidigt, det ena slår inte ut det andra)) och att lära sig att kunna använda det till sin fördel. Något som INTE är lätt i en akademisk kontext.

Jag upplever att i musiken är det bra att vara i kontakt med sina känslor, eftersom musikens uppgift är just att förmedla känslor. Det är dock svårt att öppna sig när man stängt av så länge, men jag blir hela tiden bättre.