Smaskiga starka känslor

Jag har märkt att de blogginlägg som uttrycker starka känslor klarar sig bättre visningsmässigt. (Nu pratar vi alltså om min blogg ifall det blev otydligt.) Det spelar ingen roll om det är förtvivlan eller lycka (okej, lycka är kanske lite sällsynt på den här bloggen för tillfället, men anyways), de som uttrycker starka känslor läses mest. Samma sak har jag märkt på YouTube, de videor där jag talar om eller uttrycker starka känslor får flest visningar och likes.

Jag undrar vad det här beror på. Är det så att det här med starka känslor liksom är min grej? Att jag kanske är bra på att uttrycka dem? Eller kan det vara att folk är skvallersugna och dras till texter med mycket dramatik för att kunna skvallra vidare? Personligen tror jag ju på den senare. Men jag funderar på om det är depressionen som (i så många andra fall i mitt liv) styr så att jag, ifall det faktiskt skulle vara så att jag var bra på att uttrycka känslor, inte kan erkänna att jag kan något.

Sen funderar jag också om det här med känslor delvis är det som gör oss till människor, och inte maskiner, och att det är därför vi gillar att läsa om dem och fundera på dem på olika sätt. Vad tror ni? Eller är ni bara intresserade av att skvallra om andras smaskiga känslor?

Och vad hände med min facebooksida? När jag loggade ut i torsdags var det 49 som gillade den, och nu är det plötsligt 52. Ja, jag vet att det egentligen är bara tre gillningar till, men det tog ganska länge att komma från 30 till 40, och sedan 40 till 50 så att få tre gillningar på några dagar var ju nog en skillnad från tidigare. Hur som helst, roligt att ni gillar min sida, det ger ju bloggen större spridning och större chanser att växa. Jag funderar på att göra nån rolig grej om/när sidan har 100 gillare, kanske någon tävling eller något, men jag måste kolla upp regler för sånt först, och bestämma vad jag i så fall skulle tävla ut. Men jag tror ju att jag har ganska mycket tid på mig tills det.