Att känna sig jobbig

Det blev besöksrekord på den här bloggen i torsdags. 500 läsare på en dag spräcktes, så nästa mål är väl 1000 då. Jag klättrade upp till plats 44 på den Finlandssvenska bloggtoppen. 50 är det tidigare rekordet, och då på en måndag. (Tror statistiken nollas på måndagar, och därför är det lättare för småbloggare som jag att klättra högt tidigt i veckan) Tack för att ni läser, tummar upp och kommenterar! Det var bara snälla kommentarer, som jag brukar få, och ni ska veta att jag är tacksam för det! Speciellt som jag skriver om ganska känsliga ämnen i min blogg.

Blogginlägget jag publicerade i torsdags var mera utlämnande än det brukar vara här på bloggen. Jag brukar inte skriva om sorgen efter J så mycket här, eftersom det känns jobbigt av flera orsaker. Men jag har insett hur mycket det har påverkat mig då jag gjort allt för att undvika att prata om det. Sorgen har hängt som ett tjockt moln över mig och bara väntat på att jag ska kollapsa.

Orsaken till att jag har haft så svårt att prata om det är för att jag skämts över att jag inte ännu ”kommit över det”. Det har liksom gått sex år redan. Man ”ska” inte sörja mera. Då söker man bara uppmärksamhet, förstör andras stämning och är allmänt jobbig. Eller så har jag trott att det är.Men jag har nu märkt att när grejer blir så jobbiga att jag får tårar i ögonen bara av att nämna något, då är de grejerna inte färdigbehandlade. Och då är det enda som kanske i något skede kan hjälpa, att prata och reflektera kring dem.

Varför jag slutade prata om J nånstans där när det tagit ungefär ett år, var för att jag uttryckligen fick höra att jag var jobbig och borde ha kommit över det där redan. Min bästa väns hastiga död. Borde jag ha kommit över. Nu i efterhand har jag insett att människorna som sade sånt här (ja, för de var flera, inte bara en) inte egentligen brydde sig om mig och att de dessutom inte hade erfarenheter av stark vänskap, men jag behöver kanske inte säga att såna här kommentarer gör något med ens inre.

Det finns massor jag inte klarat av att prata om med mina närmsta vänner, för att jag är rädd att jag ska få den där samma kommentaren. ”Sluta vara så där jobbig, bara småbarn bryr sig om sånt där”, eller som en av kommentarerna  jag fick, när jag en månad efter J:s död inte kunde sluta fråga varför? ”Du kommer aldrig nånsin att få svaret på den där frågan, så helt onödigt att sitta och ställa den och gnälla vidare om det”. En månad efter. Personen som sade det var min dåvarande pojkvän. Han tyckte jag var gnällig när jag sörjde fortfarande efter en månad.

Men det som också sårar är alla som tror att de förstår. Och därför orkar jag inte alltid berätta hur det är, för folk med helt olika erfarenheter tror att de kan sätta sig in i vad jag har gått igenom. Lika lite som jag kan förstå vad en med cancer går igenom, kan en människa som aldrig gått igenom sorg eller depressioner, sätta sig in i vad jag går igenom. Ofta tycker jag dessutom att människor som också har likadana erfarenheter, det kan vara t.ex. utmattning, har en helt annan upplevelse än jag. Och då blir jag bara stressad av att höra hur jag ”ska” reagera- och därför finns det mycket jag håller för mig själv.

Man kan aldrig helt förstå vad en annan människa går igenom, inte fast man skulle gå igenom liknande saker själv, för alla människor är olika. Därför finns det inga bra råd för hur man ska reagera om någon går igenom nåt svårt, för det beror så mycket på personen och situationen. Men att säga att nån är jobbig när hen försöker få stöd, fungerar knappast på så väldigt många personer. Kom ihåg det!

Och att vara utloggad från sociala medier på fredag (och största delen av veckoslutet, loggade in 9 på kvällen igår) var bra gjort av mig. Jag tänkte mycket på J, men eftersom jag inte blev påmind om det utifrån hela tiden fick jag inte dåligt samvete de stunder jag tänkte på något annat.