Tomma ord

Ibland ser jag att bloggare eller organisationer avslutar sina inlägg med ord i stil med ”Du är värdefull, glöm inte det”. Det är ganska vanligt också att youtubers säger att tittarna är bäst. Jag förstår varför de säger det, nämligen för att tittarna ska känna sig bra och titta på samma youtubers video på nytt.

Det här syns ganska ofta också hos stödorganisationer som vill främja den psykiska hälsan bland folk, och ofta brukar anledningen till de här formuleringarna vara att alla inte har någon som säger det åt en. Och jag förstår den anledningen, och det är sant. Men samtidigt kan jag inte undvika att tänka, om någon jag inte känner, skriver i ett inlägg ”du är värdefull”- att HUR kan hen veta det? Inte känner hen ju mig. Jag kan ju vara helt totalt värdelös. Det känns lite som tomma ord som kastas fram lite hur som helst bara för att läsaren ska vara nöjd. Som något som är så lätt att skriva så ingen kan säga att man inte bryr sig. Men hur mycket bryr man sig verkligen om man skriver ”du är fin!” på sociala medier?

Jag inser ju att det är depressionen som får mig att tänka så här, men just därför har jag svårt med det här beteendet. Jag börjar tänka att hur kan de tro att jag är så lättlurad så jag skulle tro på det de skriver?  Hur dum tror de på riktigt att jag är? Och då tycker jag det egentligen är ganska konstigt att skriva ”du är värdefull” till en stor publik, speciellt om man riktar sig till personer med depression, som högst antagligen tänker lite lika som jag ”nä, där har du fel, jag är helt värdelös”.

Vet ni varför jag tror att folk ändå gör så här? Jo för jag tror att vi i allmänhet (i Finland, eller ja, jag kan ju kanske bara tala för Svenskfinland) är dåliga på att säga åt våra nära och kära att vi tycker om dem. Jag vet ju bara med mig själv att jag tycker det är jobbigt att säga till mina vänner att jag tycker om dem. Det var roligt att ses har jag inget problem med att säga, men att säga ”jag tycker om dig” känns sårbart på något vis. För tänk om människan börjar skämta bort det? Eller inte svarar? Jag vet ändå att det betyder enormt mycket att få höra att ens vänner tycker om en. Mycket mera än någon ”du vet väl om att du är värdefull?”-uppdatering på någon random blogg. Och därför tror jag att vi borde försöka säga att vi tycker om våra nära och kära lite då och då, så blir tröskeln att säga sånt inte så hög.

Bilden är från januari 2016, men jag tycker jag ser lagom frågvis ut här.