Hjärtat förtvinar

I morgon ska jag på bröllop. Jag har känt bruden sen vi var fyra år gamla och det kommer säkert att bli fint och känslosamt. Jag har spelat in en liten sång till brudparet som jag tänkte dela med mig av på min YouTubekanal och här:

Den här sången är en s.k. antikaria, och en av mina favoriter faktiskt. Den här hittade jag också under min sjukledighet och Cecilia Bartolis version var den första jag hörde. Tyvärr hann jag inte filma något den här gången så ni får klara er med ljudet och en bild på mig. Sången handlar i princip om att hjärtat förtvinar utan mottagaren av sången. Så här har det känts för mig om jag skulle förlora N, att jag inte då skulle ha något annat att leva för, så den här sången har också en djupare mening hos mig även om den går i dur. När jag mått som värst har jag tänkt att jag tar livet av mig om han lämnar mig. Och det som är lite extra sorgligt är att jag nästan såg det som en tröst, för att orka vidare. Man kan ju åtminstone dö om allt går åt skogen.

Nu tänker jag inte längre så här. Visst skulle jag bli helt förstörd om jag blev lämnad, men jag tror inte att jag skulle begå självmord. Och det är väl ett tecken på att jag mår åtminstone lite bättre än förut. Vägen har varit lång och bra vågar jag ännu inte säga att jag mår, men bättre. Också det kan vara värt att fira och reflektera kring!

Hur vacker kärlek än är så är det bra att hela ens liv inte kretsar kring bara en sak. Och jag hoppas och tror att det är så för morgondagens brudpar, att de trivs tillsammans men också har saker som de tycker om att göra skilt för sig. Grattis är det inte ännu läge att önska dem, men lycka till kanske!