Vad är konst värt?

Förra veckan föreläste jag igen, i mitt gamla gymnasium. Hela skolan var på plats och alla lyssnade uppmärksamt. Det här var min mest lyckade föreläsning hittills, och jag fick höra från både elever och lärare att det var bra och proffsigt utfört. Eftersom det var mina egna gamla lärare var det lite det jag förväntade mig av dem, men att okända elever skulle komma och tacka mig personligen hade jag inte kunnat föreställa mig. Men så gick det, och jag vandrade från Kattan med en bra känsla. Som jag ofta hade när jag gick där. Jag har kanske inte skrivit det hit, men jag minns gymnasiet som den skola jag trivts bäst i. Det var också den tiden jag minns som den tid jag haft lindrigast depression. Därför hade jag ingen som helst ångest över att befinna mig där.

Här gick jag i gymnasiet. Abi 2010 for life!

Jag tar betalt för mina föreläsningar nu för tiden. Eftersom jag har knappt med semesterdagar vill jag inte ta ut dem för att jobba, vilket det faktiskt är när jag föreläser. Därför kostar det rent ekonomiskt för mig att ta ledigt från mitt ordinarie jobb. Att gå tidigare eller dyka upp senare på jobb kostar också i form av tid, på det sättet att jag måste jobba in tiden vid något annat tillfälle. Jag börjar så småningom inse att också min tid har ett värde, och därför går jag inte mera med på att föreläsa gratis.

Det här har inte vållat några problem, flera gånger är det dessutom uppdragsgivaren som fört arvode på tal från början. Efter mina föreläsningar har jag ofta fått höra av folk att ”Du tar väl betalt?” och att jag inte ska sälja mig för billigt. Det här är bra, för det jag har att säga är viktigt och behöver berättas. Det tar också ganska mycket tid för mig att planera själva föreläsningen, så det är bra att den tiden ersätts.

Men det jag börjat fundera på är varför min tid som musiker inte värdesätts på samma sätt? Ofta räknar folk bara med att jag ska sätta massor med tid på att öva in ett program, betala för att ta mig till festplatsen, för att sedan uppträda gratis och inte ens få resorna ersatta. Ofta till och med samma personer som strängt säger att jag inte ska föreläsa för billigt. Nej, jag är inte yrkesmusiker. Ännu i alla fall. Men jag har heller inte någon som helst psykologisk eller socialvetenskaplig utbildning, som eventuellt skulle kunna förklara varför det är naturligt att betala för mina föreläsningar om psykisk hälsa men inte för musikuppträdanden. Med andra ord finns det ingen logik bakom det här. Annat än att konst inte värdesätts lika högt som föreläsningarna. Åtminstone inte min konst. (Jobbets luciakör räknas inte i det här sammanhanget, för vi övade på arbetstid- alltså fick jag betalt för att sjunga, spela piano och öva in stämmor med mina kollegor.)

Jag började sjunga med fokus på att uppträda, som sexåring. Det är över 20 år sedan. Visst, jag har bara tagit sånglektioner i tre och ett halvt år, men innan det här har jag sjungit i kör i ungefär 15 år, och som sagt övat väldigt mycket för mig själv. Jag tog pianolektioner i nio års tid. Jag har spelat gitarr sedan 2008. Jag har det högsta vitsordet i all musikteori jag gått. Jag har haft två (eller i princip tre) egna band, en egen kvartett, samt ställt upp när det behövts tillfälliga musikensembler på olika tillställningar. Och may I remind you att jag bloggat om det här ämnet i lite på två år. Alltså inte på långt håll lika länge som jag hållit på med musik.

Här har jag gjort det jag gillar bäst, och dragit hem huvudvinsten i ”Jeppis Idols”. Sommaren 2004.

Det är inte sällan jag får frågan om jag studerar musik när jag säger att jag studerar. När andra sitter och tittar på tv övar jag ofta sångläxa, fixar bakgrundsmusik till något projekt jag håller på med, arrangerar något stycke eller övar något instrument bara för skojs skull. Är det här ingenting värt för någon annan än mig själv? Varför är det ingen annan än min sambo som frågar vad jag fick betalt för att uppträda som musiker på olika tillställningar? Ja, jag musicerar också utan att få betalt (obviously) men jag bloggar också utan lön. Det är inte heller en bra motivering, att jag gör det annars också. För då går ju ännu mer tid åt till det. Är tid bara värt något om någon ANNAN vinner på det? Och i så fall, varför räknas det inte som att publiken vinner på det om jag uppträder med min musik? Varför är konst alltid mindre värt än allt annat?

Jag tycker inte om att lämna mina blogginlägg obesvarade, det känns lite som att de är oavslutade på det viset. Men nu har jag faktiskt inget svar på mina frågor, så det får bli så här. Kanske någon av er har bättre insikt i varför det är så här underligt? Och det hoppas jag inte beror på att jag skulle sjunga som en kråka. För att avgöra om jag sjunger som en kråka kan ni t.ex. kolla in min julsångskalender på YouTube. Nedanför kommer ni till spellistan med alla hittills öppnade luckor: