Intervju i Birgitta Magazine

Intervju i Birgitta Magazine

Jag såg att Malin hade skrivit ett jätteroligt inlägg på sin blogg, och kände genast att den här idén snor jag. Sedan såg jag att den dessutom hörde till utmaningen #30bloggämnen, som jag ju också följer, så ännu bättre då. Här har ni hur en intervju med bloggaren och musikern Fredrica (kanske) skulle se ut idag. Jag blev riktigt förstasidesstoff i den snofsiga tidningen Birgitta. Jag ändrade frågorna lite så att de passar min blogg lite bättre, men några av frågorna kopierade jag direkt av Malin.

Det regnar ute när jag ska träffa Fredrica Nyman (bloggare och musiker) på ett café i Helsingfors. Hon är redan på plats och eftersom hon ser lite blöt ut misstänker jag att hon stått där utanför ett tag redan. Tio minuter säger hon – fast jag gick ju från järnvägsstationen först. Jag kan ju inte alltid ta spårvagnen inflikar hon med ett litet skratt. Och så var jag så mycket i förtid så jag måste fördriva tiden med något, jag är världens största tidspessimist. Samtalet löper på bra och jag blir förvånad över hur avslappnad Fredrica verkar vara, trots att vi aldrig träffats förut och hon skrivit i sin blogg att hon blivit blyg efter sin sjukskrivning för utmattningsdepression. När jag säger det menar hon att folk ofta tror att hon är bekväm med andra människor fast hon är jättenervös. Småpratet är bara mitt automatiserade sätt att lugna ner mig själv. Något jag gör utan att jag egentligen vill det eller tänker på det. Hon försäkrar mig sedan om att hon inte tycker att vårt samtal är obehagligt på något sätt, och vi påbörjar intervjun.

Fakta om Fredrica Nyman

Ålder: 27 Familj: Sambon N, 32 Bor: I radhuslägenhet i Esbo utanför Helsingfors Gör: Anställd som arkivförtecknare på dagarna. Tar sånglektioner och musicerar på annat sätt och bloggar och föreläser om återhämtningen ur en svår utmattningsdepression utanför jobbet. Bloggen hittas på adressen fredrica.fi Aktuell med: Instagrammar för tillfället för kontot @thisissvenskfinland. Hoppas kunna ge ut ett eget musikalbum i något skede.

Du verkar vara en aktiv person och du har många intressen som du håller i gång med. Man kan inte låta bli att undra – har du fler timmar på dygnet än andra?

Nej, jag är bara rastlös och vill inte endast göra EN sak med mitt liv. Jag har jättesvårt med att bara sitta och titta på tv utan jag vill ha något kreativt att syssla med också utanför jobbet för att kunna koppla av ordentligt. Musiken är det som ger mig mest avkoppling och att sjunga eller spela (piano, gitarr eller blockflöjt. Reds anm.) är den enda sysselsättning som kan få mig att totalt glömma tid och rum. En del av min musikaliska utveckling kan man följa på min youtubekanal. Bloggen hjälper mig att inte glömma hur jag tog mig ur utmattningen, och den har ett avgörande verktyg i min återhämtning. Och den är faktiskt fortfarande väldigt viktig för mig, både på grund av att återhämtningen ingalunda är avslutad, men också för att den är ett ställe där jag kan skriva precis hur jag vill. Den är ett ställe där min personlighet är en tillgång. Bloggen och musiken kompletterar varandra så att där orden tar slut tar tonerna vid.

Berätta mera om din blogg, hur kom det sig att du började blogga?

Oj, hur ska jag sammanfatta det här så där snabbt? Den korta versionen är väl att jag inte orkade låtsas att allt var bra mera. Jag var sjukskriven för svår depression (och utmattningssyndrom, men det är ingen diagnos i Finland ännu) och inget verkade bita mot det. Jag ville bara berätta hur det var, på riktigt, utan att försköna sanningen. Jag var så urbota trött på att hålla uppe min glada fasad. Samtidigt visste jag innerst inne att utmattningen inte var mitt eget fel, och ville skriva om det så att folk skulle fatta att unga människor faktiskt inte har råd att vara lata i dagens samhälle. Jag har ingen aning om varifrån myten om att unga, särskilt studerande, skulle vara så lata, kommer. Orsaken till att jag blev utbränd var för att jag hade lärt mig att jag aldrig fick slappna av. Om jag slappnade av skulle jag missa att knyta viktiga kontakter eller jobba, och om jag missade det skulle min framtid vara förstörd. Det hade samhället lärt mig. Jag jobbade 13 timmars dagar i princip 365 dagar om året i fem år, med både heltidsstudier, jobb, föreningsaktivitet och en enorm sorg efter min bästa vän som dött i en olycka hösten 2011. Det hade varit konstigt om jag INTE blivit utbränd av det här. Men samhället hade också lärt mig att allt var mitt eget fel och det var bara jag som var dålig och inte levde upp till de helt rimliga kraven. Det var väl förtvivlan egentligen, och en slumpmässig instagramlike som gjorde att jag började blogga. Och jag har inte ångrat det en sekund.

Det var ett gripande svar, vad fint att du hittat något som ger dig så mycket. Vad är det bästa med att blogga?

Som jag redan sade, att få skriva precis hur jag vill utan att någon har rätt att kritisera språket. Jag har skrivit otaliga mängder akademiska uppsatser i mina dagar och där känns det ofta som att examinatorerna bryr sig mera om att språket ska vara vetenskapligt än innehållet i uppsatserna. Jag förstår att det är viktigt, men just på grund av det här är bloggen en viktig oas i mitt liv. Jag får vara hur talspråklig, personlig och kreativ jag vill. Och om någon kommenterar negativt är det jag som bestämmer om kommentaren syns eller inte. Och de gånger jag fått stöttande kommentarer från andra har det varit väldigt roligt!

Och det jobbigaste?

När man märker att folk söker upp små detaljer i ens inlägg att kommentera negativt om. Alternativt kommenterar utan att ha läst hela inlägget. Det märks. Tro mig!

Du berömmer ofta din stöttande sambo när du pratar om din återhämtning. Hur träffades ni?

Vi hade ett band som några bekanta skrapat ihop. Jag sjöng och han spelade gitarr.

Där orden tar slut tar tonerna vid..jpg

Blev ni kära direkt? 

Nej, inte jag i alla fall. Jag hade precis lämnat ett destruktivt förhållande och behövde tid för mig själv. Men så började han så småningom skicka låtförslag till mig via facebook och en diskussion som senare ledde till kärlek uppstod.

Låter underbart! Jag undrar – vad skulle du ge för relationsråd till andra par? Hur får man förhållandet att hålla länge?

Var snäll mot varandra! På riktigt- var så snäll du bara kan. Hjälp till med det du kan hjälpa till med och visa att det går att lita på dig. Lova aldrig något du inte tänker hålla! Tänk efter hur du skämtar och sluta skämta nedsättande mot din partner- och andra människor också. Även om det “bara är skämt” så äter det upp offret inifrån och gör avståndet mellan er större.

Hur har din relation till din sambo ändrats av din sjukskrivning?

Jag tror faktiskt att den har blivit starkare och bättre. I början av sjukskrivningen var jag livrädd för att han skulle lämna mig då jag inte kunde jobba och tjäna pengar. Det som sedan var lite tokigt var att jag fick högre stöd från fpa som sjukskriven än som friskskriven studerande. Men sakta men säkert växte en tillit och det i sin tur utgjorde en grund för att jag skulle kunna återhämta mig. Jag vet inte om jag skulle ha litat lika mycket på honom idag om jag inte blivit tvungen till det på grund av mina utmattningserfarenheter. Det som dock var väldigt jobbigt under sjukledigheten var de veckor jag väntade på beslut om pengar, och måste fråga sambon om fickpengar. Jag hatade också att i princip inte kunna betala hyra då min sjukskrivning alltid förlängdes med några månader åt gången och det alltid blev lång väntan på beslut om pengar. Men det var ju egentligen inte mellan mig och min sambo.

Du skriver ofta om att du känner dig otillräcklig men du verkar ha hunnit med mycket i ditt liv- hur går det här ihop?

Inte alls egentligen. Men det man känner speglar inte alltid verkligheten. Jag HAR gjort mycket i mitt liv- jag skulle inte ha blivit utbränd annars, men jag är också väldigt duktig på att förminska mina egna prestationer. Men jag försöker sluta med det, för jag mår inte bra av det. Och jag försöker också lära mig att fira små vinster i min vardag, för jag tänker mig att det är precis det motsatta till att förminska sig själv- och på så sätt hitta något slags balans i hur mycket jag behöver prestera. Planen är att känna att jag duger också när jag inte presterar. Men dit är det ännu en lång väg.

Låter som en bra plan! En sista fråga. Boken om ditt liv – vad skulle den heta?

Oj, vilken bra fråga! Om jag skrev en bok om åren som sjukskriven skulle den absolut heta Dimåren, för allt var som en tjock, grå dimma som jag inte såg något slut på. Men mitt liv har ju innehållit så mycket annat också. Och jag vägrar skriva en bok med titeln Fröken Duktig eller något liknande, för utmattningen går inte att skylla bara på mig! Och som sagt är utmattningen inte hela mitt liv och den ska inte heller vara den enda delen av mitt liv som definierar mig. Jag är inte min utmattning!

Tack för intervjun och lycka till med allt!

Tack det samma!

Oj, vad roligt det var att skriva det här inlägget och fundera på grafiken och vilka citat jag skulle använda. Tack Malin för idén! Och jag har ju faktiskt varit cover girl en gång redan, för det glossiga magasinet Kummin. Se bildbevis här:

Trevlig helg nu och kom ihåg att följa mig också efter den här Svenskfinlandveckan, här. Och gå nu gärna och gilla min facebooksida också!

Tidigare inlägg i utmaningen #30blogämnen:

Varför jag bloggar

Tio saker ni förmodligen inte visste om mig

Min största förebild

En söndagslista

Ett snabbt hej

Ett vlogginlägg

20 frågor och svar

Saker jag gör för att må bättre när jag är orolig

En måndagslista

Get to know me- en lista om mig

Tankar från den senaste veckan- från A till Ö

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Close