Du är inte tjock, du är fin

Du är inte tjock, du är fin

Som ni vet går jag ju i kognitiv psykoterapi, och det här är mitt tredje år och alltså sista året som FPA betalar det. Jag har skrivit om processen att söka terapi av FPA tidigare, och det kan du läsa här. Varje nytt år behövs det ett nytt utlåtande både från en läkare och terapeuten. I december hade jag läkartid och jag skickade in papprena direkt jag varit hos läkaren, så att allt skulle hinna i god tid till FPA då det brukar kunna ta länge för dem att besluta om de här sakerna.

Jag bad om en kopia på läkarintyget och någon vecka senare damp kopian ner i min postlåda. Eftersom jag fortfarande är lite misstänksam läste jag så klart igenom intyget för att se att läkaren uppfattat min situation rätt. Det hade hen, men det var en annan sak jag reagerade på i intyget. Den allra sista meningen i intyget löd något i stil med “normaalirakenteinen nainen”. (Normalbyggd kvinna på svenska) Det här fick mig att reagera ganska starkt, och inte på ett positivt sätt.

För det första, vad har det här med min depression att göra? Varför behöver FPA veta att jag är normalviktig för att avgöra om jag ska ha rätt att få psykoterapin beviljad?

Men orsaken till att det här gjorde extra ont var att jag kastades tillbaka till 2014 och 2016 då jag av olika orsaker gått upp mycket i vikt på kort tid. 2014 var det på grund av stress och i princip ingen sömn på flera månader, och 2016 var det en medicin som gjorde mig sötsugen och hungrig. Båda gångerna fick jag oombedda råd om hur jag skulle gå ner i vikt. Samtidigt som folk också klämde ur sig saker som att jag var fin, inte tjock! Men tydligen var jag nog tillräckligt tjock för att jag skulle behöva göra något åt det. För man kan ju inte bara vara tjock och nöjd! Jag hade aldrig ens öppnat munnen om att jag ville gå ner i vikt, för jag såg min viktuppgång som något så pinsamt att det inte ens var värt att prata om. Till historien hör att jag var smal förut. Jag var underviktigt smal ända tills jag var 20 år gammal. Hormoner, stress, sorg och jobb på hamburgerrestaurang var startskottet till min ca 30 kg:s viktökning mellan 2011 och 2014. Jag har aldrig skrivit den siffran förut för jag har skämts så enormt över det. De sista 12 kg kom under en tidsram på tre månader.

En kollega kände igen mig på en bild i en av jobbets reklambroschyrer. Bilden är tagen 2014. Hen var inte helt säker på om det var jag, men det liknade mig väldigt mycket sade hen. Väldigt skönt att människan inte nämnde något om min vikt men det här är tyvärr inte det självklara. Här vägde jag ca 15 kg mera än jag gör idag, men annars ser jag ganska likadan ut som idag. Varken finare eller fulare. Bara lite tjockare.

Hösten 2014 rasade jag sedan i vikt, delvis var det LCHF, men den största orsaken var aptitlöshet p.g.a. vad som sedan visade sig vara svår depression. Och jag fick komplimanger. Oj så jag såg frisk ut nu, riktigt fräsch! Vilken tur att jag hade depression alltså, det klädde mig riktigt bra! Ni kan tänka er vad det här gjorde med min självbild, och hur glad jag blev när jag sedan 2016 blev riktigt sötsugen och gick upp allt och lite till på nytt. Sedan blev det ju riktigt deja vu då jag sedan gick ner ca 17 kg igen för två år sen och jag igen var “så fin och fräsch” (men fick panik av att ens titta på chips för då skulle jag få i mig för många kalorier.)

Det som var mest synd med den här meningen i intyget var att jag började se mig själv som tjock (och därmed äcklig och ful, för det är det som samhället lärt mig att tjock betyder) igen. Varje gång jag tittar mig i spegeln ser jag bara en tjock mage och en dubbelhaka. För att det där med vikten skulle kommenteras i ett sammanhang där den inte alls avgjorde någonting. Och jag som precis börjat slappna av och känna att jag kanske inte är världens smalaste längre, men kanske duger ändå. Kanske jag duger nu, men vad händer om jag igen blir så stressad så jag inte kan sluta äta godis? För det ÄR faktiskt inte bara under min kontroll om jag blir så stressad!

Print Friendly, PDF & Email

2 svar

  1. Sanna skriver:

    Samtidigt tänker jag att då det kommer till depression kan faktiskt vikten betyda nånting, i mitt fall led jag av jätte stark aptitlöshet då depressionen härjade som djupast, jag åt inte på flera dagar för “jag glömde” vilket ledde till att jag började svimma och gick drastiskt ner i vikt. Trots det var jag ändå “inom normalvikt” så tycker kanske att det är begreppet normalvikt som är problemet och inte det att man tar i beaktande vikt upp och nergånger vid psykisk hälsa då det faktiskt kan vara ett symptom

    • Fredrica skriver:

      Jo, som jag skrev var både viktminskning och -ökning symptom för mig också. Men då skulle man kanske ha kunnat formulera det som att jag inte ökat eller gått ner nämnvärt i vikt sedan senast vi sågs- precis som du skriver. (Det här var alltså en läkare jag träffat förut)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Close