Konstruktiv ilska

Konstruktiv ilska

Hej igen! Länge sedan sist. Jag kände att jag verkligen behövde ledigt från bloggen och den prestationsångest den också tyvärr innebär. Så jag tog ledigt också förra veckan. Eller ja, publiceringsledigt. Men hela påsken var jag ledig från att ens skriva något och det vet jag inte när det senast hänt. Men nu är jag tillbaka!

Jag brukar se på min utmattningsåterhämtning som en sorgeprocess. För det finns många likheter med när man sörjer något och det jag går igenom just nu. På sätt och vis är det en sorgeprocess, eftersom jag sörjer min förlorade arbetsförmåga och skammen den förlusten orsakade mig. Precis som i en sorgeprocess levde jag länge i förnekelse och var i princip arg på mig själv för att jag var så “lat” då jag var sjukledig. Jag kunde verkligen inte förstå att jag var sjuk. Sedan när det sjönk in efter ungefär ett års sjukledighet började jag försöka jobba för att må bättre. Genom att ändra på mig själv och i slutänden klanka ner ännu mer på mig själv. (Läs blogginläggen från 2017, jag trycker ner mig själv HELA tiden. För jag var helt övertygad om att det är mig det är fel på, att utmattningen berodde på mig och endast mig.)

Men nu börjar jag komma in i något slags ilskefas. Eller jag har väl nog befunnit mig i den en tid redan. Det har ni som följer bloggen säkert märkt. Och det här fasen är så befriande! Jag har skrivit flera arga inlägg om främst människor som uttryckt sig klumpigt. (Här är ett, här ett till. Och här mitt senaste i den här serien.) Det bästa med den här fasen är att jag börjar se samhällsstrukturer som ligger bakom min och andra unga människors utmattning. Och istället för att få en känsla av hopplöshet blir jag istället arg, och det växer en allt starkare vilja att berätta och förändra förutsättningarna för både mig själv, men också andra studerande som kämpar med ständig stress.

Jag börjar märka att min utmattning var en alldeles normal reaktion på den stress jag varit med om i princip i hela mitt liv. Det är inte mig det är fel på, det är kraven som är orimliga. Min terapeut sade för en tid sedan att den här ilskan är jätteviktig och konstruktiv för mig, eftersom den gör att jag så småningom kan lära mig när saker beror på sånt jag kan påverka, och när det beror på sånt jag inte har kontroll över. På så sätt kanske jag i framtiden kan lära mig att söka felet där det faktiskt finns, och inte alltid hos mig själv. Ja, jag gör fel som vem som helst, men allt beror inte alltid på att jag är dum och dålig. För det är jag för fan inte. Och nu börjar jag bli arg på dem som fått mig att tro att jag är just dum och dålig. På riktigt. 

Tänkte jag skulle passa på att ha photo shoot till bloggen under mitt förlängda påsklov. Det här är en av två bilder där jag är i fokus. Varje gång glömmer jag hur otroligt svårt det är att få skarpa bilder på sig själv utomhus.

Jag hoppas att jag någon gång når acceptansfasen och bara kan konstatera att jag blev utbränd och så var det bara. För det är ansträngande att hela tiden vara på sin vakt, och fundera om jag kan prata om det eller inte. Att hela tiden fundera om jag kan nämna min blogg på jobbet, och vice versa- om jag kan skriva om jobbet på bloggen är något som är väldigt tungt. Men det kommer att ta lång tid. Det tog nästan fyra år från att jag blev sjukskriven till att komma till den här ilskan.

Print Friendly, PDF & Email

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Close