Bara att ringa

Bara att ringa

Jag såg senast i fredags information om en ny tjänst där man kan ringa och prata om man mår dåligt. Det är absolut bra att det finns sådana här tjänster och att nya öppnar hela tiden eftersom det finns behov för det. Den marknadsfördes som ett lätt sätt att ta kontakt om man mår dåligt och att det bara är att ringa genast man känner att man behöver prata med någon. Och det här fick mig att se rött. Bara att ringa.

Bara att ringa. Smaka lite på det här. Bara att ringa. Det är väl för fan inte “bara” att ringa om man har grov telefonrädsla. När jag mådde som sämst vågade jag knappt ringa min egen sambo. Det kunde ta flera veckor innan jag vågade ringa mina egna släktingar och efter att jag ringt måste jag vila för det blev en så stor stress av att ringa att jag bara darrade i flera timmar efteråt. Det var verkligen inte bara att ringa. Och det som gör mig så förbannad den här gången är att jag vet att det här med telefonrädslan är ett ganska vanligt symptom vid depression. Jag är alltså på inga sätt konstig med mitt telefonobehag. (Nu klarar jag av att ringa kollegor i jobbsammanhang utan minsta problem, men att ringa utanför jobbet är fortfarande lite obehagligt.)

När jag sökte hjälp våren 2015 gick jag flera veckor och förberedde mig för att våga ringa samtalet till Studenthälsan. Om jag inte fått uppmuntran från bland annat sambon skulle jag kanske aldrig vågat söka hjälp, just för att den enda möjligheten som fanns var att ringa. Under den här tiden ringde sambon i princip alla mina samtal till FPA och liknande för jag var så rädd så jag kunde helt enkelt inte ringa. En av orsakerna till att jag sedan faktiskt vågade ringa och söka hjälp var för att sambon tog min telefonrädsla på allvar och förklarade lugnt för mig att jag inte stör, att de måste hjälpa mig vid Studenthälsan. Att säga att det bara är att ringa är att förminska ett väldigt vanligt symptom och det kan i sin tur göra att folk drar sig ännu längre för att söka hjälp.

Jag vet att till exempel Kyrkans samtalstjänst som jag skrivit om tidigare erbjuder hjälp via chatt och mejl, och det är faktiskt helt nödvändigt med också dessa sätt att kunna ta kontakt. Luckan har också något som heter ärligttalatchatten. De här tjänsterna kan vara en bra inkörsport om man inte vågar söka läkar- och psykologhjälp just på grund av att man i princip måste ringa för att boka tid. Men allt går faktiskt inte att lösa genom en timmes chattkonversation, och då behöver man söka medicinsk hjälp. (Med medicinsk hjälp menar jag hjälp från en läkare som ställer eventuell diagnos och gör en vårdplan. Inte nödvändigtvis mediciner, även om jag tycker att också den diskussionen behöver avdramatiseras.) Och då måste man nästan alltid ringa någonstans först. När jag väl var inne i systemet i Esbo frågade jag om jag absolut MÅSTE ringa för att få hjälp i fortsättningen. Då sade läkaren att man kan komma direkt till mottagningen också men att de rekommenderar att man ringer. Så jag tog ju det som att man måste ringa för annars är man jobbig. Och jag kände mig så skit för att jag hatade att ringa. När jag egentligen borde ha varit arg på de enformiga sätten att få (kommunal) hjälp på.

Det MÅSTE finnas andra sätt att söka läkar- och psykologhjälp än att ringa. Och om det redan finns (som det tydligen gör på vissa ställen) MÅSTE det här nämnas tydligare. Speciellt när vi redan vet att det här med telefonobehag är ett ganska vanligt förekommande depressionssymptom. Det är 2019 redan. Jag hade mycket hellre fyllt i ett formulär på internet där jag skriftligt i lugn och ro fick redogöra för min situation. Jag hade helt säkert vågat söka hjälp mycket tidigare och på så vis kanske fortare bli sjukskriven och därmed fortare börja med min återhämtning. Att tvingas ringa för att få hjälp när det värsta man vet är telefonsamtal gör inte situationen lättare. Om det har gått så långt behöver man hjälp med att komma över sin telefonrädsla och att kastas in i ett ringtvång är inte att bli hjälpt. En del i att bli av med sin telefonfobi är absolut att utsätta sig för just telefonsamtal, men i mitt fall hade det aldrig gått utan samtalsstödet jag fått i terapin.

Överlag hänger ansvaret för att få hjälp väldigt mycket på den sjuka. Man ska orka kämpa för att få en läkartid och sedan ska man söka upp och kontakta psykoterapeuter själv ifall det behovet finns. Och nu har jag inte ens börjat skriva om pappershelvetet det blir av att söka pengar när man är sjukskriven. Jag skulle vilja skriva också om det här i något skede men nu börjar det här inlägget redan vara ganska långt så jag tror jag avslutar här. Poängen idag är väl att bara för att något är lätt och självklart för vissa, så kan det vara svårare än att bestiga berg för andra. Och därför är ord som “bara” ganska farliga att använda när det handlar om folks psykiska (o)hälsa.

Print Friendly, PDF & Email

2 svar

  1. Daniela skriver:

    Finns ju också bl.a walk in mottagningar men samma där känns det svårt att våga gå till ett sånt ställe.

    • Fredrica skriver:

      Det hade jag aldrig ens hört om, men bra att det finns! Men här är ju precis som du skriver, också svårt då man själv måste vara den som vågar gå dit.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Close