Vart är det bråttom?

Vart är det bråttom?

Jag har ju skrivit om initiativet till terapigarantin tidigare. (I punkt T i det här kilometerslånga inlägget) Kortfattat så går det ut på att man fortare ska få hjälp genom terapi än nu, vilket kan vara bra. MEN det kan också vara dåligt.

Jag har tidigare skrivit att mina allra flesta erfarenheter av vården är positiva. Det här är inte riktigt sant, och varför jag insett det är på grund av den självrespekt som jag börjat bygga upp. Som jag alltså inte alls hade när jag sökte hjälp. Då var jag överlycklig över att ingen skrattade åt mig. Allt annat tog jag som en vinst. Men allt har inte fungerat bra för mig heller. Jag har mött människor där personkemin inte har fungerat, läkare som krävt motprestationer för att förlänga min sjukledighet och ansvaret för att få hjälp har hängt väldigt mycket på en enda person. Jag själv. Jag har skrivit om min telefonskräck tidigare, senast här. När det var som värst vågade jag knappt mejla folk heller. Det är helt galet att man då förväntas söka all hjälp själv och ta reda på vilka pengar man har rätt till.

Det som jag upplever att var allra jobbigast var hur bråttom det hela tiden var med min återhämtning. Ända sedan jag blev sjukskriven första gången gnällde läkarna på mig om jag lyckats studera. Det var ju för fan studierna som gjorde mig sjuk? Frågar de sjukskrivna anställda om de kunnat jobba under sin sjukledighet också? Och genast då något ändrat åt det bättre hållet skulle jag stressas vidare till nästa instans. Med nya ansikten och vårdmetoder. När en del av problemet var en enorm ensamhet till följd av att jag aldrig vågade lita på någon. Det här gjorde ju inte saken precis lättare, utan snarare tvärtom. Jag började tro att jag inte var värd att hjälpa. Att det var mitt eget fel att vården jag fick inte hjälpte mig. När det egentligen är helt självklart att man inte kan bota stressjukdomar med att stressa ännu mera.

Och därför vet jag inte riktigt vad jag tycker om initiativet med terapigarantin. Idén om att man ska kunna få hjälp så fort det behövs är ju bra, och själv fick jag vänta två månader efter att jag bestämde mig för att söka hjälp tills jag kom till en läkare. Så ska det absolut inte vara. Men att stressa iväg folk som inte är redo till terapi kan få jätteallvarliga konsekvenser. (Och nu så alla hänger med, med terapi menar jag psykoterapi hos en psykoterapeut. Inte samma som stödsamtal hos psykolog. DET ska man komma till så fort det bara går. Men inte ens det fungerar ju nu. Psykoterapi går mera på djupet och mår man väldigt dåligt kan man inte börja med det ännu.) Ifall det här initiativet går igenom blir pressen på läkare och sjukskötare högre. De får alltså ännu mera ansvar än tidigare att kunna avgöra när en person är redo för nästa steg i vården. Och jag kan alltså vittna om att det var två av alla mina vårdkontakter som kunde avgöra att jag inte var färdig för terapi. En av dessa två hjälpte mig sedan att faktiskt göra mig redo för det. Resten var för stressade. Då har jag gått till fyra psykologer, sex läkare och en psykiatrisk sjukskötare innan jag började i terapi. (Och då kan jag ha glömt någon på vägen. Jag var liksom utbränd.) Efter terapins inledning har jag träffat två läkare till i det här ärendet.

Jag började i terapi när jag varit sjukskriven i nästan två år redan, och det var inte en minut för sent. Om jag hade börjat i terapi 2015 vet jag faktiskt inte om jag skulle ha levt idag. Terapin har absolut varit det som hjälpt mig mest i den så kallade formella vården, men i början mådde jag jättemycket sämre eftersom jag i princip upplevde allt jobbigt som lett till utmattningen och depressionen på nytt. Jag skulle inte ha klarat av att behandla det tidigare, inte fast hur bra det hade sett ut i statistiken. Ännu idag är vissa ämnen för jobbiga för mig att behandla. Och det är ju just det som den här stressen med att hela tiden få mig vidare orsakade, att jag kände mig som en siffra och inte en människa.  Och det gör jag fortfarande ibland. 

Bara för att något går fort är det inte automatiskt bättre. Och att stressa iväg folk till terapi när det kan vara nästan omöjligt att ens en läkartid känns ju också lite orealistiskt. Och jag orkar inte mera känna mig dålig för att jag var sjukskriven så länge jag var. Jag var svårt sjuk. Jag är fortfarande inte helt återhämtad. Jag kommer att skriva mera om det här med hur vården faktiskt ser ut, för det här blev bara ett ytskrap. Men mycket finns att förbättra!

Och Facebook tyckte jag behövde flera sidgillningar till bloggens facebooksida. Så om du ens lite tycker att det jag skriver är bra- gå och gilla den nu! Och om du ska kommentera just det här inlägget ber jag dig att vara jättesnäll. Det här är jättekänsliga saker för mig och jag är fortfarande lite orolig om det var rätt att publicera det.

2 svar

  1. Sara skriver:

    Jättebra inlägg, det var rätt att publicera! Det behöver lyftas fram hur vården (inte) fungerar i det här landet!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Close