Det går ju inte för sig

Det går ju inte för sig

Förra veckan köpte jag en extern blixt till min systemkamera. Den inbyggda blixten är förutom dålig dessutom trasig, så om jag vill fota i dåligt ljus blir det bara dåligt. Det märkte jag allra senast då jag var på en pjäs som jag hade lovat att ta lite bilder på, och eftersom den hölls i en bar var jag nöjd med ungefär 25 % av bilderna då ljuset gjorde det svårt att få skarpa bilder. Eftersom jag inte fick betalt för att fota var det inte så allvarligt, men jag hade gärna tagit bättre bilder. Allt går ju inte att skylla på avsaknad blixt, men det hade varit roligt att testa om skärpan blivit bättre med blixt.

Så efter lite funderande fram och tillbaka bestämde jag mig för att nu är det dags för mig att börja lära mig att fota med blixt. Jag har velat skaffa en extern blixt ända sedan jag skaffade min första systemkamera år 2011, men det har bara inte blivit av. Jag kollade lite i olika kamerafacebookgrupper och på tori tills jag hittade en begagnad blixt som fungerar med min kamera. Jag skrev till annonsören och eftersom hen bodde mittemellan mitt jobb och mitt hem åkte jag efter den efter jobbet samma dag. När jag kom hem riggade jag genast ihop den med kameran och testade att fota bland annat i skrubben med dåligt ljus.

Men en stund efter att den första glädjen lagt sig fick jag såna extrema skuldkänslor. Här hade jag lagt 110 euro på ingenting! På bara nöje! På bara mig! Det går ju inte för sig. Samma sak hände tidigare i år när jag köpte domänen och webbhotellet för min nya (alltså den nuvarande) hemsida. Hur kunde jag lägga så mycket pengar på något som bara jag har nytta av? Som jag inte ens tjänar pengar på.

Jag tror de här känslorna säger en del om min relation till mig själv, och tyvärr så är den fortfarande, efter över två års sjukskrivning och två år i terapi, inte särskilt bra. Jag har fortfarande väldigt svårt att se att jag skulle vara värd något utan mina prestationer. Att jag skulle få finnas utan att någon annan vinner på det. Det här har jag märkt av särskilt tydligt i mitt jobb. Ett litet misslyckande som någon annan inte ens skulle lägga märke till kan få mig att känna mig som världens sämsta människa. Men det är så utmattande och något som jag skulle vilja bli av med. Men jag vet inte riktigt hur jag ska göra.

En av bilderna jag tagit med min nya blixt. Det syns inte någon desto större skillnad mot förut, men här hade jag haft blixten i en dag.

De värsta skuldkänslorna gick sedan om några dagar senare när jag hunnit tänka igenom allt. Kanske kan det spela in att det gick så fort också. Samma dag som jag kontaktat försäljaren åkte jag hem med blixten i väskan. Jag brukar vara en som planerar länge och sedan släpper bomben långt efter första planeringsskedet. Nu gick det väldigt fort och det kändes konstigt.

Jaja, inte vet man alltid vad allt beror på. Och nu ska jag försöka låta ett rörigt blogginlägg utan slutkläm få publiceras. Jag känner mig lite skit för att det inte finns en sådan, men alla inlägg kan kanske inte vara helt fantastiska så det får bli så här nu. Jag ville mest fundera på det här med dessa skuldkänslor för jag vet ju att de inte är helt logiska.

Och psst. Min facebooksida närmar sig 90 grillningar! Gilla gärna sidan om du gillar att läsa min blogg eller lyssna på mina sånginspelningar! Youtubekanalen har varit lite död på sistone, men troligtvis kommer det material dit så småningom.

Print Friendly, PDF & Email

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Close