När räcker det?

När räcker det?

Uppdatering: Jag har blivit kontaktad av personen som sade det här, och fått en ursäkt. Om jag blir aktiv församlingsmedlem återstår fortfarande att se, men det kändes fint, och viktigt, att få en ursäkt!

Idag inleds Ungdomens kyrkodagar med temat “Jag har något att berätta”. Jag var med på UK som vi kallade det, alla år 2008-2014 eftersom jag hängde mycket i församlingen i Åbo när jag var yngre. Jag har skrivit lite om det här förut, men jag kom på att jag inte riktigt nämnt vad som orsakade att jag slutade med det. Den största orsaken är ju att jag inte tror, men det var också en sak som hände vid årsskiftet 2012/2013 som fick mig att bli riktigt, riktigt irriterad.

Från Ungdomens Kyrkodagar 2009 då jag uppträdde med mitt band. Jag uppträdde i princip alltid på Fria förmågors kväll på UK.

Hösten 2012 är den enda hösten sen 2009 som jag varit singel. Det här gjorde att tiden med kompisar blev lite extra viktig för mig och jag gjorde mycket för att inte känna mig ensam. Samtidigt så kände jag mig mycket mindre ensam än jag gjorde under det här förhållandet, så beslutet om att lämna exet var absolut ett av de bästa beslut jag fattat. När jag gick i gymnasiet brukade mina fredagskvällar gå åt till att hänga med kompisar i församlingshemmet, och vi hade jätteroligt där. Folk kanske tror att vi satt och läste Bibeln, sjöng psalmer och bad, men största delen satt vi faktiskt bara och pratade strunt som vem som helst.

Hösten 2012 hade de dock ändrat på öppettiderna och ingen i personalen hade möjlighet att jobba på fredag kväll. Då vi var några myndiga som ändå tyckte att det skulle vara roligt att vara där på fredag beslutade vi oss för att vi skulle turas om med att hålla cafet öppet. Gratis. Så vi turades om med att vara ansvarspersoner med allt vad det innebar. Allt flöt på fint och vi hade oftast riktigt trevliga fredagskvällar. Oftast var det bara vi “gamyler” på plats men mysigt var det. Jag satt ganska många fredagar där som ansvarsperson och tyckte att det var roligt.

Så i januari 2013 var jag med och hjälpte till på en gudstjänst. Jag har inget minne av varför jag var med, men troligtvis behövde de någon som sjöng eller läste någon text. Efter gudstjänsten började vi diskutera lite om det nya året och vad vi önskar oss av det. Då hörde en av de församlingsanställda det vi diskuterade om, och kom med i diskussionen. Och det hen sade till näst fick det riktigt att koka inom mig. “Vi har bestämt att församlingsverksamheten i år kommer att handla om att GE och inte få.” Jag blev så paff så jag fick vända mig om och be hen förtydliga det hen menade, men fick bara ungefär samma ord tillbaka.

Jag kommer inte ihåg hur jag reagerade rakt ut, men troligtvis sade jag inte så mycket utan gick hem och var förbannad istället. Vad hade jag då gjort om inte gett och gett, och satt andra före mig själv? Suttit i församlingshemmet för att de skulle kunna ha öppet också på fredagskvällar. Jag skulle ha kunnat festa, skriva uppsats, jobba med lön, fast sova eller titta på film, men jag satt frivilligt i församlingshemmet många fredagar, för att andra skulle ha ett ställe att vara på. Var tiden jag suttit där, utan lön, ingenting värd? Och alla andra frivilliguppdrag jag haft inom församlingen: sjungit och läst texter i gudstjänster, städat förråd, bakat och lagat mat inför evenemang osv. utan att ens nämna något om lön- var det heller ingenting värt? När räcker det? När har man gett tillräckligt?

Nu förstår jag ju att den här människan inte menade något illa när hen sade det här, men då det sades var jag redan rejält sönderstressad och jag skulle egentligen inte ha haft tid att ställa upp gratis den där hösten. Samtidigt kan jag också tycka att det är lätt att säga så när man är anställd och lyfter lön, medan det inte är så där bara för en fattig studerande att ge av sin tid.

Efter det här har jag inte varit aktiv i någon församling. Jag tappade lusten för församlingen i Åbo och var där endast när jag fick betalt för det efter det här. (Jag vikarierade på församlingarnas dagklubbar och eftisar när jag bodde i Åbo) Jag har blivit inbjuden till många evenemang här i församlingen i Esbo också, men p.g.a. utmattningen har jag helt enkelt inte orkat. Det är kanske lite synd att en människas klumpiga ord gjorde att jag slutade vara i kyrkan, då ingen annan sagt något liknande. Men man måste komma ihåg att jag levde under konstant stress den här tiden, och det gjorde mig ganska känslig. Men om jag blir ledsen över något någon annan säger till mig beror det inte automatiskt på att jag är överkänslig. Jag hör fortfarande till kyrkan och följer kyrkan på instagram och på facebook, för jag tycker att de gör mycket bra. Men den här kommentaren svider ännu väldigt mycket, och om jag blir aktiv igen återstår att se. Den där lilla detaljen om att jag inte tror på Gud spelar ju också in i hela den här grejen, och som sagt är det den största delen i det hela. Jag hoppas ändå att UK blir lyckat för de som deltar. Nu vet ni lite mer om varför jag inte deltagit de senaste åren.

Print Friendly, PDF & Email

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Close