Hur känns det?

Det här inlägget är väldigt tungt för mig att skriva men jag måste göra det. Jag måste försöka sätta ord på min berättelse. Om inte för mig själv, så för att någon annan ska slippa gå samma öde till mötes.

Hur känns det att gå in  i väggen? har jag fått höra några gånger. Jag vet inte, brukar jag svara. Dels för att det senaste året känns som en dimma, jag minns inte mycket. Men också för att jag i flera år väntat på hjärtattacken eller svimningen som skulle markera väggen. Den kom aldrig. Snarare kändes det som att jag drunknade. Som att jag länge kippat efter andan, precis ovanför ytan, men nu drunknade i alla krav. 

Fysiskt så kändes det också som att jag drunknade i mina tårar, för jag hade en period förra året då jag bara grät så fort jag var hemma. Jag kunde gråta på förmiddagen, för att gå på lunch med en kompis en timme, för att komma hem och fortsätta gråta. Jag grät sedan resten av dagen tills det var dags för körövning eller stämövning, eller något annat än att sitta hemma och gråta. 

Så en dag när jag gråtit halva förmiddagen och sedan försökt läsa en artikel till min pro gradu-avhandling och läst samma mening 10 gånger utan att förstå vad jag läst, sa sambon de ord jag innerst inne längtat efter att få höra: Jag tror du är utbränd. Jag minns att det kändes som att bitarna föll på plats. Äntligen någon annan som märkte att jag höll på och drunknade. 

Jag fortsatte ännu att gråta innan jag diskuterade med en av mina bästa vänner över en lunch, och sedan konstaterade att nu mår jag tillräckligt dåligt för att söka hjälp. (En väldigt fel tanke för övrigt, sök hjälp så fort/om du känner att livet inte är motiverande längre!) Eftersom jag lider av telefonskräck var det inte det lättaste. 

När jag väl fick prata med en psykolog brast det, och hen bedömde min situation som akut. Jag fick den första lediga tid hen hade, tre veckor senare. När jag väl var hos hen hann jag säga tre meningar innan hen direkt konstaterade att det var utmattningssyndrom jag lider av. Så kom vi till nästa svåra del: att fixa sjukskrivning. Det är bara läkare som får sjukskriva folk, och vi behövde en läkartid. Också läkartider var det ont om och till slut fick psykologen diskutera till sig en avbokningstid till en psykiater. Hen ska ha ett stort tack för att hen gjorde det för mig!

Vid psykiatern grät jag helt hejdlöst, jag sov ingenting veckan innan jag skulle dit för jag var så säker på att hen skulle säga något i stil med ”Alla har det jobbigt ibland, ryck upp dig!” eller ”SÅ dåligt kan du väl inte ha det, du överdriver!” eftersom det var den reaktionen jag var van vid när jag diskuterade mitt psykiska mående (vilket skedde väldigt sällan). Hen tittade på mig med en allvarlig blick och bad mig fylla i en bdi-blankett. Jag fick runt 40 poäng. Allt över 30 är svår depression. Dit hade jag gått med tankar om att jag tar livet av mig om jag inte blir sjukskriven, och trott att jag kanske hade någon mild depression som jag skulle klara mig ur bara jag fick sova lite.

Jag blev sjukskriven i juni 2015, mest för att fpa skulle behöva tilläggsutredningar om hen sjukskrivit mig en längre tid. Den sjukskrivningen har förlängts av samma läkare två gånger, och av andra läkare ytterligare tre gånger. Jag är ännu sjukskriven. Så, ja, jag vet faktiskt inte hur det känns att gå in i väggen. För jag minns inte när väggen kom.

Hur mår jag idag då? Har nånting förändrats? Ja, både bättre och sämre. Jag tampas just nu med att allt jag gör inte måste bli något större, om jag ritar en teckning behöver jag inte sälja den t.ex. Jag har liiiite bättre koncentrationsförmåga men jag får huvudvärk efter långa pass av koncentration. I regel räcker en timme för att jag ska vara helt slut. Min vårdkontakt bedömde fortfarande att jag mår för dåligt för att börja i psykoterapi, fast jag varit sjukledig en tid redan. I april lades diagnosen panikångest till i mina läkarintyg. När jag senast fyllde i bdi-blanketten (i juli eller augusti i år) fick jag fortfarande 42 poäng.

Men jag vet en viktig sak: Jag ska INTE tillbaka! Jag ska bli frisk, men aldrig i livet att jag ska tillbaka till det liv som gjorde mig så här sjuk.