12-14-timmarsarbetsdagar är inte så kul längre…

Facebook påminde mig om att jag har skrivit så här i oktober 2012. Redan 2012 var jag helt slut. Men ändå tvingade jag mig vidare, för jag var säker på att mina problem inte var något att tala om. Den här Facebookstatusen skrev jag dessutom antagligen för att jag höll på att skämmas ihjäl över att jag gått hem från körövningen. För att förklara att jag visst inte var lat.

Och vet ni, det här tempot höll jag i tre år till ännu. Jag skulle aldrig ha sökt hjälp om det inte var för min sambo, som snällt sade att jag antagligen redan är utbränd. Jag hade redan börjat tänka att lika bra om jag dör, då slipper jag stressa, och världen slipper en till gnällspik. Win win för båda liksom. Och det är först nu, efter en sjukskrivning på nästan ett och ett halvt år, som jag börjar inse att jag är sjuk och behöver vila.