Det finns en tid för allt

Nu på veckoslutet har Florakören, Brahe Djäknar och Akademiska Orkestern hållit sina traditionella adventskonserter. Det är första gången sen 2009 som jag inte har något att göra med dessa konserter. Jag sjöng i Florakören 2010-2015, tills vi flyttade från Åbo. Förra året satt jag i publiken och grät mig igenom hela konserten. (För att det var stämningsfullt och jag vet hur mycket arbete det är bakom konserterna)

Så i år när de hade den årliga kyrkokonserten (körerna håller en konsert nånstans i Finland en vecka innan själva adventskonserterna, som ett slags övningskonsert) i Jakobstad några hundra meter från mina farföräldrars hem var jag ju i Gdansk, och igår fyllde N 30, så vi har haft kalas här. Det känns konstigt att ha missat konserterna som haft en stor betydelse för mig under mina studieår. Jag minns att jag haft en riktig helveteshöst 2014 och att det var skönt att fokusera på adventskonserterna och julfesten det där ena veckoslutet. För även om Florakören gav mig mycket stress så tror jag faktiskt att den var en orsak till att kraschen kom först 2015 och inte tidigare. Många gånger minns jag att jag haft väldigt panikfyllda dagar men att jag vid körövningen kunde pusta ut och tänka på något annat.

Just nu sjunger jag inte i kör, och kommer knappast att göra det på en tid p.g.a. min panikångest. Att vara i stora sociala sammanhang orkar min hjärna inte med just nu. Det finns en tid för allt. Körsångens tid är knappast helt förbi för mig, men jag har en körpaus för tillfället. I maj har BD 80-årsjubbe. Jag tror jag går på konserten men har inte bestämt mig för om jag blir på festen. Men många fina minnen har kören gett mig!

Här är en bild från 2014 när jag delar ut programblad till adventskonserten. Jag minns att jag kände mig som en president med det där kårbandet på.