Förra året den här tiden 

Förra året den här tiden 

Jag gillar egentligen inte nyår, blir mest stressad av alla förväntningar om att ”nästa år ska bli året i mitt liv” och så går folk och dör eller andra lika trevliga grejer händer. Så för att inte få totalpanik försöker jag att inte tänka ”sen nästa år” om januari, utan helt enkelt i morgon eller om två veckor (eller hur långt det nu råkar vara till januari)

Igår kom vi hem från en miniresa till Tallinn, det är så lätt att åka över dit nu när vi bor nära Helsingfors. Vi hade tidig väckning för att hinna med båten hem, så igår kväll kollade vi på hobbitfilmerna och åt lite köttbullar och chips. Vid 12 gick jag och lade mig. Men det här inlägget ska egentligen handla om skillnaden mellan januari 2016 och januari 2017, med fokus på min psykiska hälsa.

I Tallinn var det julmarknad ännu den 30.12. Jag fick faktiskt julkänsla där och måste gråta en skvätt över hur fint det var. Måste nog dit igen senast nästa jul.

I januari 2016 hade jag ingen vårdkontakt i Esbo ännu, och som hjälp hade jag mina mediciner som gjorde att mina känslor försvann. Jag var så rädd för telefonsamtal så jag drog mig för att ta kontakt med vården tills jag fick ögoninflammation och hade flera ärenden på samma gång. Jag är fortfarande kontakträdd, rädd för att ringa, och om jag ska kontakta nån ny bekantskap via e-post skriver jag meddelandet flera dagar innan jag vågar skicka det. Men jag vågar i alla fall skicka det nu.

I januari 2016 levde jag nog i något slags förnekelse. Jag visste att läkarna ansåg att mitt tillstånd var allvarligt, men jag hade själv mått dåligt så länge redan så jag var van och tänkte att det inte var så farligt. Jag insåg nån gång i september att jag är sjuk, och ganska allvarligt. Den insikten fick jag med hjälp av den proffsiga psykiatriska sjukskötaren jag går hos, och bloggen jag hade då (via ungvuxen.se, tror den finns kvar men den uppdateras inte mera)

Min sjukskrivning skulle egentligen ta slut i januari 2016, men jag fick komma till en läkare som förlängde den till maj. (Efter det har den, som bekant, förlängts ett antal gånger) Jag gick också hos en psykolog två-tre gånger innan hen tyvärr också blev sjukskriven. Så jag var tillbaka på ruta ett. Som tur skickade läkaren remiss till psykiatrin och därifrån fick jag komma till specialister. Till psykiatrin kommer man inte heller bara sådär, utan man behöver en remiss. Men de tar kontakt med en, man behöver inte själv ringa. (Väldigt bra för mig som är telefonrädd)

I år har jag haft samma läkare i ett halvår ungefär. Hen var även den första som skrev utmattningssyndrom på mina papper, tidigare har det ”bara” stått svår depression och panikångest. Man har nämligen inte rätt till sjukdagpenning och rehabiliteringsstöd (som jag är på nu) hos fpa om man ”bara” är utbränd. Så tur i oturen hade jag ju också en allvarlig depression. Jag har i dagsläget en medicin som fungerar någorlunda, och därför fungerar jag lite bättre. Den tar inte bort min depression, men suddar ut de allra värsta symptomen.

Jag går hos en psykiatrisk sjukskötare sen juli 2016, och fast jag pratar finska så är hen den absolut bästa personen (för mig alltså) jag träffat hittills inom vården. Jag söker för tillfället psykoterapeut, och har vågat vara i kontakt med tre potentiella terapeuter.

Så, en del förbättringar har skett, men det har tagit tid. Jag inser mer och mer att min psykiska hälsa är värd att tänka och satsa på.  Jag hoppas att jag under 2017 kan börja i terapi och sakta må bättre för att i snigelfart kunna återgå till samhället. Jag vågar inte hoppas att jag ska bli av med medicinerna ännu 2017, eftersom jag just hittat såna som någorlunda fungerar.

img_6936

Fast jag bara satt hemma igår kväll lekte jag med smink, och det blev den här sminkningen igår. Kanske jag vågar börja sminka mig för att det är kul ibland under 2017, och inte bara tänka ”onödigt, ytligt” om alla mina intressen.