Ett nytt kapitel

Igår var jag sista gången till min vårdkontakt vid psykiatriska polikliniken i Alberga. Jag går i terapi en gång i veckan nu och därför behöver jag inte gå i vård på två ställen. Jag grät en massa efteråt, eftersom den här personen varit den första som kunnat hjälpa mig i mitt mående. Jag minns när jag började gå hos hen i somras och hur dåligt jag mådde, och hur hopplöst allting kändes just då. Det här var i juli 2016.

Jag har lärt mig en massa, och i terapin kommer jag att fortsätta lära mig om mig själv och hur jag ska göra för att bli vän med mig själv, och hur jag ska göra för att undvika utmattning igen. Jag är medveten om att det här är ett livslångt arbete, att jag hela livet kommer att få tänka på att inte köra över min egen energi igen.

Jag gjorde en video om positivt tänkande igår. Jag vet att jag länge undvek att tänka på obehagliga känslor för att jag tänkte ”men jag har hyran betald, en studieplats och kompisar” men jag tror att detta ledde mig rakt in i väggen. Dvs. att jag inte lät mig själv tänka både positivt och negativt, typ i stil med ”jag har studieplats men jag är trött dygnet runt”. Jag menar alltså att om man inte ägnar negativa tankar någon som helst uppmärksamhet kan de till slut svälla upp och förstöra otroligt mycket. Livet är både positivt och negativt.  (Och jag håller fortfarande på och lär mig filmning och fokusering så jag är inte alltid helt i hundra procent fokus. Men därför övar jag ju.)

Tillägg senare: Jag var inte nöjd med videon så jag tog bort den, men jag skriver om den här positivitetshetsen emellanåt här i bloggen.