Skam och bekräftelsebehov

Skam och bekräftelsebehov

När jag fick veta att jag hade utmattningssyndrom kändes det ju först som att pusselbitarna föll på plats. Jag hade inte mått bra på ungefär fem år, och det var så skönt att någon annan (en psykolog, min sambo och en uppmärksam vän i mitt fall) kunde bekräfta att det nog var allvarligare än bara lite motivationsbrist. Men jag minns också att jag skämdes. 23 år och utbränd ser inte bra ut på cv:t, det vet jag. (Men sen skriver jag ju inte det på mitt cv heller, som vissa tycks tro) Och jag skäms ännu. Faktiskt så är skammen kanske det som är svårast att hantera när det gäller mina sjukdomar.

När jag inte har mycket studier eller jobb p.g.a. min nedsatta arbetsförmåga finns det mycket tid till att fundera på mitt rykte och anseende. Och eftersom jag lider av depression tror jag ju att alla tycker att jag är patetisk och vill ha uppmärksamhet som skriver om min vacklande hälsa. Eller kanske är det jag själv som tycker det om mig? Jag tror att folk inte vill se vad jag har gjort eller vad jag tycker om något, för jag är en misslyckad parasit som bara gnäller om min psykiska ohälsa. Och om jag inte skriver om psykisk ohälsa hela tiden kan ju någon tro att jag blev frisk och börja fråga varför jag fortfarande är sjukskriven (folk är faktiskt överraskande okänsliga när det gäller det här)

Men på något plan skriker det inombords att jag måste väl få existera, precis så som alla andra, fast jag är sjuk. Livet är inte bara härligt och det är synd att många tror att det enda som får visas är när vi lyckas.  Jag själv var också säker på att alla kommer att avfölja om jag skriver att jag har det svårt just nu. Men samtidigt måste jag väl få publicera och skriva vad jag vill i min blogg och på mina sociala medier? Dessutom är jag lite av den åsikten att om någon skriver något som man faktiskt kan lära sig av så är det mera värt än en frukostbild i perfekt ljus. Fast det skulle handla om något så skambelagt som psykisk ohälsa. Vad tycker ni?

Jag var ju som ni vet, borta från Facebook och instagram i över tre månader för att jag bara blev ledsen av allt jag läste där. Jag har gjort en video om det här också, den hittar ni här. Jag såg ju bara hur alla andra fick 366884 likes på sina bilder. Och tog examen efter examen och fick barn och gifte sig åt högre och vänster. Och jag låg på soffan och ville göra grejer men orken fanns inte. Så jag postade nåt på instagram och fick 4 likes.  Och ibland 15. Och jag vet att jag inte borde bry mig, men som sagt så händer det inte mycket i mitt liv just nu (förutom i mitt huvud då, där har världen gått under typ 63 gånger ren idag) så jag hinner fundera många gånger på vad det var för fel på min bild den här gången då. Var det min dubbelhaka? Eller att jag inte var 100% positiv? (Nu uppskattar jag ju nog de likes jag får, tro inget annat, men ibland känns det som att alla andra är så himla populära och duktiga). Jag har aldrig haft nån självkänsla, har alltid tyckt att jag är lite mindre värd än alla andra, och därför har jag varit beroende av andras bekräftelse för att se att jag duger. Och det har lett till att jag bara behövt mera hela tiden. Då blir det känsligt när det ”bekräftas” att jag är lite mindre populär, lite mindre lyckad än andra, på sociala medier. (För det är ju det jag tror när jag ser att jag fått x antal färre likes på min bild än nån annan fått på sin).  Då kommer jag ju fram till att det är mig det är fel på, att jag är pinsam och borde sjunka genom jorden och aldrig visa mig mera.

Sen kan jag nog tycka att det är mänskligt att behöva bekräftelse och kärlek, och att vi egentligen borde sluta låtsas att vi inte bryr oss om vem som läser, tummar upp och/eller följer oss. Innerst inne vill väl alla ha följare och likes, annars skulle vi väl inte hänga på sociala medier? Sen är det också viktigt att kunna skilja på kärlek och bekräftelse. En tumme upp på YouTube är roligt, men det hjälper inte i långa loppet.

(Och ja, ni får ju gärna följa mig och likea det jag gör, jag är inte jättepoppis nånstans så jag märker nog om nån ny tittar in. Kände mig som en drottning när jag för nån vecka sen fick 10 prenumeranter på youtube t.ex. Länkar till min facebooksida, instagram, twitter och youtube finns i sidobalken här på hemsidan. Slut på reklamparentesen)

img_7424

Hade photo shoot med mig själv för nån vecka sen så nu har jag igen några bilder att använda i bloggen.