När blev det så här? 

Häromdagen satt jag och kollade igenom gamla minneskort med bilder från ca 2007-2011. Jag förundrades över hur självsäker jag upplevde mig själv på dessa bilder. Jag hade inga problem med att ha färgglada utstickande kläder, mycket och färgglatt smink och jag trodde verkligen på, och levde för mitt band. Bandet var min lilla bebis och jag var så otroligt stolt när vi började få betalt för våra uppträdanden och när vi spelade in och gav ut vår skiva 2010-2011.  Och jag måste faktist säga att jag tycker att jag var ganska cool som 16-19-åring. Här nedan kommer några bilder. Det fanns ju förstås massor med roliga bilder på mina vänner också, men eftersom jag inte vet vad de tycker om att synas i min blogg med bilder på nästan 10 år, så finns de inte med nu.

Jag var inte så jätteduktig på smink 2007, men jag skämdes inte för att öva. 

Våren 2008. Stockmanns leksaksavdelning tror jag. Såna här bilder skulle jag aldrig våga ta i dagens läge. 

Våren 2008 på båten till Åland med kören jag sjöng i då. Jag vann hela karaoketävlingen. Jag sjöng Aretha Franklin om jag minns rätt. Och vad jag minns skämdes jag inte en sekund. 

Såna här egentryckta toppar med insidejokes hade jag många av. Ju färggladare, desto bättre. Den här bilden är från sommaren 2008.

Ungdomens kyrkodagar  i januari 2009. Jag står ensam på scen och jag ber inte ens om ursäkt. 

December 2010. Inspelning med bandet. Skivan finns faktiskt fortfarande att lyssna på på nätet. Vill ni ha adress så säg till!

Sen nånstans på vägen försvann allt. Jag kan ju inte riktigt säga att jag tror på, eller gillar mig själv för tillfället. Och det som också är sorgligt är att jag när jag kollade på bilderna fick en aha-upplevelse över att jag nån gång mått bättre. Att det är så länge sen att jag inte ens kommer ihåg det. Samtidigt så blev jag ganska trött för bilderna bekräftade verkligen att jag känt mig tvungen att alltid vara med överallt, min fomo (fear of missing out) var verkligen total. Och den gick inte om fast jag blev 20+, utan den blev snarare värre, och gjorde att jag behövde vara överallt för då kunde folk inte prata skit om hur tjock jag blivit, för det trodde jag att de gjorde när jag inte var med. Sen vet jag ju att det fanns grejer jag var osäker på redan som ung, jag trodde till exempel att jag var tjock, vilket jag ju INTE var, och så trodde jag ju att om jag bara får en pojkvän så kan jag vara nöjd med mig själv. Jag har mina aningar om när det började gå snett, men jag vet inte om jag just nu vill skriva om det.  Men bilderna gav ändå en gnista av hopp. Jag har inte alltid hatat mig själv, så kanske jag inte behöver göra det resten av livet heller.