Att sluta kräva perfekta prestationer av sig själv

Är det jag måste börja lära mig. Men det är svårt. Jag är perfektionist ända ut i fingerspetsarna, och ofta kör jag över mig själv och min ork för att kunna prestera så bra som möjligt. Jag tror att det här också bottnar i något slags otillräcklighet, som gjort att jag aldrig tyckt att ”mitt bästa” är tillräckligt bra.

Igår avlade jag då den muntliga delen i Gehör 3, och därmed är den kursen gjord. Det blev 5 av 5, och jag var otroligt nöjd när jag åkte från musikinstitutet igår. Samtidigt så försökte jag, när jag övade och övade tills jag blev helt fyrkantig, tänka att jag har övat mycket hela läsåret, och att en trea eller fyra också hade varit en bra prestation. Men innerst inne ville jag ju åt den där femman.

Jag var webbansvarig för Florakören 2015, och då lärde jag mig olika knep för hur man kan förbättra statistiken för t.ex. en blogg, och jag KAN inte frångå dessa med min egen blogg heller, eftersom det är så inpräntat hur man ”ska” använda sociala medier. Sen sitter jag med bloggstatistiken och blir ledsen om ett inlägg jag lagt mycket tid och planering på inte läses av folk. Det här är ett till exempel på hur jag alltid kräver det perfekta av mig själv. Inlägget om hormoner och humör är ett av de mest lästa inläggen på min blogg, och det gav mig en placering på 50 på den finlandssvenska bloggtoppen. Jag var lite chockad, eftersom jag inte ens tänkte mig att min blogg kunde vara bland topp 100. Men då kommer den där pressen, måste leverera bra inlägg också i fortsättningen så bloggen växer.

Min YouTubekanal är också ett bra exempel på det här. Mina videor kommer ut på onsdagar, men igår kände jag mig inte bekväm med att lägga ut vloggen jag filmade i tisdags. Jag hade pratat om väldigt känsliga saker i terapin och var ledsen största delen av dagen. Det är en sak att skriva om psykisk ohälsa, men en helt annan sak att visa det. Trots att gråt är lika naturligt som skratt så är jag inte bekväm med att gråta inför publik. Men ändå kommer det där dåliga samvetet över mig. Jag SKA ju publicera en gång i veckan. Men nu blev det bara inte så. Jag gör ett nytt vloggförsök idag och så får veckans video komma ut en fredag den här gången. Jag tror mina 16 prenumeranter förstår. ?

Speciellt nu som sjukskriven tampas jag med att jag tänker att det lilla jag gör måste bli perfekt, eftersom jag ”har tid” att öva och nöta på saker tills de sitter perfekt. Jag har extremt svårt med att ta hänsyn till mitt eget mående. Säkert delvis för att jag aldrig lärt mig det utan bara kört på. Att försöka acceptera mig själv som jag är och inte bara det jag gör bra, är min viktigaste men också svåraste uppgift just nu. För fortfarande ser jag ingen anledning att tycka om mig.