För cynisk för Celine Dion
Min favoritartist var länge Celine Dion. I den här videon berättar jag mera om hur min musiksmak sett ut under olika skeden av mitt liv. Så i söndags när jag skulle sticka och inte orkade lyssna på vare sig ljudbok eller podcast, så bestämde jag mig för att lyssna på en lista med låtar av Celine Dion (eller där hon sjunger förstås, för hon har ju inte skrivit många av låtarna själv) samtidigt. Jag funkar så, jag koncentrerar mig bäst på podcaster eller ljudböcker om jag handarbetar samtidigt.
Så jag såg fram emot en lugn stund av stickande, och nostalgimusik i öronen samtidigt. Men det blev inte så. Tvärtom satt jag och suckade åt musiken och tänkte tankar som ”lätt för dig att sjunga att kärleken är allt när du aldrig har behövt vända slantar” och ”ja just det, du mådde dåligt förr men nu är allt bra då du har en pojkvän” för vissa av låtarna hade såna innebörder. Sådär att om man bara hittar ”the one” så är allt bra. Alla problem är lösta då. Jag minns att jag såg någon dokumentär om Celine Dion när jag var kanske 10, där hon sade att hon sjunger om kärlek för att det är det största i livet. Vilket det kanske är, men bara för att man har en snäll partner, så är inte alla problem bortblåsta.
Jag upplever att den delen som är lycklig i mitt liv, är just mitt förhållande. Jag är så otroligt tacksam för min sambo, han är helt bäst. Men jag kämpar ÄNDÅ med min självbild. Trots att jag vet att han tycker om mig. All stress rann inte ifrån mig trots att jag hittade honom. Och jag tror det var det som jag blev irriterad på, att många låtar som Celine Dion sjunger har innebörden att den enda meningen med livet är att hitta någon att bli tillsammans med. ”The one”. Sånt uppmuntrar vi ju flickor till, att inte ha några egna mål i livet utan att bara hitta ”den rätta” (för det finns ju givetvis bara en, flickor som är tillsammans med fler är ju misslyckade slampor) och gifta sig och skaffa barn. Ni kan ju lyssna på förra veckans avsnitt av podcasten Therese& Zäta, där nämns det här med the one, och jag tycker de nämner det viktigaste.
De första låtarna på listan är nyare, och många har jag inte hört förut. Jag lyssnade på Celine Dion till ungefär 2004, och efter det har jag inte köpt flera skivor av henne. Det här kan ju säkert påverka reaktionen på musiken, att jag hör dem första gången och inte som ”åååh den här låten älskade jag när jag var 9”. När jag kom längre ner på listan och började känna igen låtarna blev jag bara helt gråtfärdig, för jag insåg att också de låtar jag älskat tidigare kändes platta. Jag har helt enkelt blivit för cynisk för att inte bli provocerad av Celine Dions musik. Jag vet inte riktigt vad det här betyder, men vi får se. Förstås så var ju inte mitt intellekt helt utvecklat när jag var fangirl, jag menar, jag var 14 när jag slutade lyssna på Celine Dion, och kanske engelskan (och franskan också, för hon sjunger ju mycket på franska också) inte var lika stark då som den är idag. Kanske jag lyckas höra slut den där listan under veckan, kanske inte. Sen vill jag ju tillägga att jag tycker att Celine Dion nog sjunger väldigt känslosamt och att hon kan uttrycka känslor med sin röst, men jag skulle personligen välja lite mera varierade låttexter om jag var i hennes situation. Här hittar ni förresten den där spotifylistan. Ni kan ju se om ni får en likadan reaktion som jag.
Den här lilla flickan var inte för cynisk för Celine Dion, utan vann Jeppis Idols med My Heart Will Go On. Juli 2004 är den här bilden ifrån.
Min senaste youtubevideo finns här om ni vill se den:
