Mat(ångest)listan
Veckans blogglista handlar om mat, och först tänkte jag att den blir för jobbig att fylla i, men sen kom jag på att eftersom matångest är en stor del av min depression borde jag ju verkligen fylla i den, så här kommer den. Det finns knappast mycket som är så kopplat till skuld och skam hos mig som mat. Det här var ett väldigt jobbigt inlägg för mig att skriva, men jag insåg en hel del om mig själv av det, som jag egentligen vetat tidigare men bara blundat för. Om du vet med dig att du också har ett ohälsosamt förhållande till mat, och mår dåligt av att läsa om sånt ska du sluta läsa här.
- Mat är: lite nödvändigt ont faktiskt just nu, jag kan få massor med ångest om jag äter ”för mycket”
- Fick jag äta endast en rätt livet ut, skulle det vara: Ingen aning, tröttnar ganska fort på samma rätt
- Det här äter jag inte: (rå) kålrot (det äckligaste som finns!) , ärter, har lite svårt för banan (jag skriver bara svår magsjuka när jag var åtta hit, så kan ni räkna ut detaljerna själva), och varm gurka är nog äckligt!
- Min favoritrestaurang: Ingen aning, men den där Laguna (i Esbo) vi var till på årsdagen med gubben var bra
- En stark matupplevelse: Alltså jag har funderat på den här punkten hur länge som helst och kommer inte på någon, men den dagen jag kan äta pizza utan att få ångest väntar jag på.
- Min relation till mat: är nog tyvärr ganska komplicerad. Jag har gått ner över 10 kg i vikt sen februari och nu kommer de där hatade ”oj så fin du är nu” (=du var ful för 10 kg sen) -kommentarerna- vilket leder till enorm ångest bara av att se på chips. Depressionen påverkar dessutom min aptit och mina hungerskänslor, så att jag vissa dagar inte alls är hungrig, och jag känner mig dålig om jag sedan blir hungrig. Samtidigt har jag en tendens att tröstäta om jag mår dåligt eller är stressad. Förra året tog jag en medicin mot mina sömnproblem som gjorde mig extremt sötsugen vilket ledde till att jag kunde äta tre chokladplattor i veckan = jag gick upp 7-8 kg och kände mig förstås ännu sämre= tröståt mera. Jag hade starka tvångstankar om att spy upp allt jag ”proppat i min feta, äckliga kropp” men började ändå aldrig med det och höll på att skämmas ihjäl över det också.
- På morgonen äter jag: ingenting, mår bara illa (både fysiskt och psykiskt) om jag försöker äta morgonmål. Från början slutade jag med morgonmål för att ”min mage inte ska puta på modeshowen” i sjuan (då jag enligt alla kurvor ändå var underviktig), och jag har försökt klara av att äta morgonmål efter det flera gånger men det går inte. Kaffe är dock nödvändigt bara för att jag ska stiga upp ur sängen.
- Min paradrätt i köket: Nåt bakverk säkert, är ganska duktig på att baka
- Det här tycker jag om dieter och matföreskrifter: Jag åt ju enligt LCHF oktober 2014- ca april 2015 (eller kanske det var maj, men det var ju 2015 jag blev sjukskriven och då jag mådde som allra sämst, så jag har inte så bra koll) och visst, jag gick ner 8 kg på det, men det var INTE bra för mitt psyke. Varje gång jag var på kaffe eller lunch med någon kompis blev jag tvungen att förklara varför jag inte kunde äta en stor del av det som fanns på caféet/ restaurangen, och det ledde till att jag tänkte ”jag är för tjock (vilket i mitt huvud då, och faktiskt väldigt tydligt i dagens samhälle betydde ful) för att äta det där”, så jag skulle kanske säga att det säkert är okej för någon, men det går lätt till överdrift hos mig (hej perfektionisttendenser) och blir bara en lista med förbud. Att försöka äta mer vegetariskt kan dock vara helt lyckat, och det gör vi faktiskt redan nu här hemma.
Årets midsommartårta, den var jättegod men gav tyvärr ganska mycket ångest.
