Timmen e finito o done o allt sånt…

Förra veckan hittade jag ett brev jag skrivit till mig själv som en skoluppgift på vårterminen i nian, alltså tio år sen i maj. Jag skulle ha fått öppna det redan 28 maj i år, men då kom jag inte ihåg det ännu. Men förra veckan kom jag ihåg att det där brevet säkert finns med mig (lite imponerad att det klarat av alla flyttar sen 2007) ännu, och att det, eftersom det är 2017 och alltså tio år sen 2007 när jag skrev det, är ”tillåtet” att öppna. Vilket det var.

Det här brevet var intressant av många anledningar. Jag kom helt tydligt ihåg när vi skrev dem, men jag hade ingen aning om vad som stod i det. Så det var helt roligt att se vad som snurrade i huvudet på mig för tio år sen. En del kom jag ju ihåg, men annat hade jag glömt. Att jag var boss för skolans modeshow minns jag, och jag är fortfarande imponerad över att jag klarade av det och inte var rädd för allt, som jag skulle vara i dagens läge. Men den där otroliga osäkerheten som kom emot mig kom jag inte ihåg. Jag minns att jag i lågstadiet mådde väldigt dåligt, men kom inte ihåg att jag fortfarande var så fruktansvärt osäker ännu på nian. Jag hade väl aldrig riktigt repat mig från lågstadiet. Läs mera här om du blev nyfiken.

Det lustiga med den här osäkerheten är ju att jag gör allt för att maskera den, men misslyckas totalt. Jag skriver ”på talspråk” skriver ”ja e” osv, och jag minns att det var ett sätt att verka lite rebellisk och tuff, och sen skriver jag att jag ”e BOSS för hela skiten” (modeshowen då)  och att ”Ja KAN skriva rakt utan lathund” samtidigt som jag skriver ganska nedlåtande om mig själv på andra ställen. T.ex. skriver jag att ”Ja hoppas att ja e 25 år (haha va roligt) och att ja nu int bor hemma mera.” (alltså när jag öppnar brevet, dvs. nu)  och ”(Förra meningen blev sned, sorry) Jaja, livet e hårt som halvperfektionist”.

Jag kan inte ens kalla mig perfektionist för jag tycker inte att jag strävar efter perfektion i ALLA livets områden, så jag är halvperfektionist istället. Och jag vill ha ett showjobb men jag har ju INTE ENS ett bänd ännu. (Kan inte ens skriva att jag vill sjunga och syssla med musik utan måste skriva om det till showjobb) Och jag hoppas att jag är gift och har två barn, men jag tror inte ens att jag vid min ålder ska ha klarat av att ha flyttat hemifrån. Det där med att vara gift önskade jag så hårt att jag satt mitt efternamn i parentes på kuvertet. Iofs hade jag alltid varit den enda Fredrican ännu i högstadiet, så det kan ha varit det också. Jag behövde liksom aldrig skriva efternamn för jag var den enda Fredrican i hela skolan. (Visserligen har jag aldrig träffat en annan FredriCa nu heller, men nog Fredrika)

Jag gissade att jag hade förhoppningar om att vara gift och ha barn vid min ålder, så det är kanske inte så stor överraskning. Jag trodde jag skulle vara gift vid min ålder ännu när vi förlovade oss 2013, men så kom utmattningen i vägen och jag är fortfarande ”bara” förlovad. Jag är ledsen över att se hur osäker och självhatisk jag var redan då, men jag tror det är bra för mig att veta det. Helt bra för mig att se sanningen, att utmattningsspiralen och känslan av otillräcklighet har funnits med mig mycket längre än jag själv minns.

Men klokare har jag blivit, o ja! Så mycket klokare. Och jag är inte ens så besviken över att jag inte är gift och har barn än, jag har ju min sambo och jag har inte levt mitt liv för mig hittills, så om jag redan hade två barn skulle jag ALDRIG ha fått känna efter vad jag vill i livet. Och då hade jag knappast mått så bra. Och om jag hade gift mig vid 20 års ålder så skulle jag ha gift mig med mitt ex. Och DÅ hade jag åtminstone inte varit lycklig. Jag har redan skrivit ett brev till 36-åriga jag, men jag tänker inte avslöja vad det står där, eftersom det är meningen att bara jag ska läsa det.