Kapitel tre
Jag befinner mig i kapitel tre i mitt liv. Kapitel två började när J gick bort, eller närmare bestämt när jag fick veta att han gått bort, och tog slut när jag blev sjukskriven i maj 2015. Även om kapitel tre börjat väldigt jobbigt, och jag fortfarande mår ganska dåligt om jag ska vara ärlig, var kapitel två det absolut jobbigaste hittills. Det var så jobbigt att stora delar raderats ur mitt minne. Så jobbigt att jag fortfarande funderar hur jag klarade det. Så jobbigt att jag blev helt totalt utbränd av det och behövde vara sjukskriven i två år.
Varför jag pratar om kapitel i förhållande till mitt eget liv, är för att det är det mest konkreta sättet för mig att beskriva det på. Något drastiskt har hänt som gjort att allt förändrats men ändå ingenting. Därför pratar jag om kapitelbyte. För det är samma bok, mitt liv, men innehållet har ändrat drastiskt och därför har kapitlet bytts.
Jag är rädd för att förvänta mig för mycket av livet. De senaste två kapitlen i mitt liv har lärt mig att om man hoppas för mycket blir man bara besviken och olycklig. Egentligen lärde jag mig det här redan i kapitel ett men det förstärktes i kapitel två. Men om jag fick önska mig något skulle det vara att kapitel fyra i mitt liv börjar av en positiv förändring och inte en negativ. Att jag blev färdig magister, började jobba på något jobb jag trivdes med, gifte mig, blev förälder… Eller vad som helst. Helst inte något i stil med att N åker in på sjukhus och aldrig mera vaknar upp ur sin koma, men som den pessimist jag lärt mig att bli förbereder jag mig ändå för något sådant. Jag tänker att smällen inte blir lika hård att ta om jag förberett mig på den. Och därför vågar jag inte ännu släppa taget om rädslan. Kanske kapitel fyra börjar med att jag slutar vara rädd? Kanske jag borde satsa på det?
Pessimist, ja visst!
Nu blev det här en flummig text, men som ett facebooktest jag gjorde förra veckan när jag hade tråkigt och var förkyld, vilket jag fortfarande lite är (erkänn att ni också ibland gör de där facebooktesterna fast man inte borde av orsak a och orsak b), så är jag tydligen en konstnärssjäl, och då kan det bli lite flummigt ibland. Jag uppfattas gärna som en konstnärssjäl. Allt annat är bättre än att uppfattas som grå.
Allsmäktiga facebooktestet har talat. Jag är en konstnär.
Och gissa om inte ÅA-mejlen var nere idag igen… Då jag skulle ha behövt läsa texter jag fått till graduseminariet i morgon via den mejlen. Jag har rantat om det här förr, här. Och tyvärr var det här inte den senaste gången det hände, utan mejlen har krashat flera gånger sen jag närvaroanmälde mig igen i augusti. Kul att studera, jo absolut!
