Den där ena kommentaren
Här var det där försvunna blogginlägget, det hade på något konstigt sätt försvunnit in bland inlägg i september (Jag kanske påbörjade det i september) Jag såg att det hade tre visningar, så jag tänkte att det gärna får publiceras ”på riktigt” nu då jag hittade det!
Jag lyssnar ofta på musik när jag åker lokaltrafik, till terapin eller musikinstitutet. Jag hade en podd- och ljudboksperiod förra då jag nästan inte alls lyssnade på musik, men nu har jag hittat tillbaka till musiklyssnandet, och varierar mellan att lyssna på musik och podcaster eller ljudböcker.
I högstadiet hittade jag Green Day. Jag köpte deras skiva American Idiot och lyssnade sönder den. Jag hade väl lite småtröttnat på Celine Dion som var min absoluta favoritartist när jag var yngre, och behövde något rivigare. Säga vad man vill om Green Day, men rivigare än Celine Dion är de nog. Och jag blev riktigt besatt av Green Day, så där som man kan bli av sina idoler, i tidiga tonåren.
På våren i åttan (kan ha varit nian också, men jag tror det var åttan) skulle vi hålla föredrag i engelskan, om någon musiker eller ett band. Jag tror de skulle ha engelska som modersmål men är inte helt säker på det mera, det här är ändå över tio år sen. Jag och en kompis höll vårt föredrag om Green Day. Jag hade fått henne att lyssna på dem också så vi var väl ganska överens om att vi ville hålla föredraget om dem.
Så kom dagen då vi skulle hålla vårt föredrag. Vi höll det och allt gick bra vad jag minns. När vi var färdiga med vårt föredrag och skulle gå till våra sittplatser och lyssna på nästa föredrag, brister en av pojkarna ut i ”GREEN DAY SUCKS!”. Och alla skrattar förstås. Jag också, för jag känner mig som en idiot. Läraren försöker säga att det var en onödig kommentar och att det var oartigt. Men skadan är redan skedd.
Jag har aldrig tänkt så mycket på den där kommentaren, har väl försökt förtränga den, som många andra jobbiga saker jag varit med om. Men den påverkade mig massor. Jag är livrädd för att folk ska höra vad jag hör på för musik i bussen, och sitter därför med så låg volym det bara går. Om nån sitter bredvid mig får jag panik om jag vill byta låt, för då kan hen kanske se på min skärm vad för pinsam musik jag hör på. Också hemma får jag panik om sambon avbryter mig när jag kollar på youtube och jag inte hinner stänga av och gömma videon jag tittade på.
Nu är det ju flera orsaker som gjort mig så hemlig av mig, men jag tror den där kommentaren fungerade som något slags startskott. För jag minns att det var här nånstans jag började skämmas och lägga ner volymen på min ipod för att folk inte ens av misstag skulle höra vad jag lyssnade på. Det som dock är lite konstigt i det här sammanhanget är att jag nästan aldrig skäms om jag hör på klassisk musik.
Men människor, om ni funderar på om en kommentar kan såra, yttra den inte! För den kan såra och förstöra så mycket mer än man kanske först inser. Fast människan kanske skrattar åt din kommentar så är det inte sagt att hen inte blir ledsen. Det kräver enorm styrka av en person att våga visa sina riktiga känslor och åtminstone jag vågar oftast inte visa att jag blev ledsen av något.
Och idag fick jag en förfrågan om att hålla en föreläsning i december. Det tycks börja hända saker för mig som bloggare just nu. (Var på min första bloggträff för en vecka sen) Jag skrev faktiskt att jag gärna håller en föreläsning så snart börjar jag väl göra reklam för det här på olika ställen. För ett år sen hade jag aldrig vågat det här, men nu tror jag faktiskt att det kan gå helt bra!
Det är också youtubedag idag, och här är min senaste video. Titeln säger ganska bra vad videon handlar om så jag tänker inte säga mer. Se videon här:
