Nu kommer något hemskt att hända
Nu tycker jag att vi slutar skriva om nyåret. Åtminstone i den här bloggen. Jag har många inlägg på kommande om annat och därför tycker jag att det är roligt att skriva om annat igen. Hoppas ni också ser fram emot andra ämnen och texter. Och nu verkar ni vara tillbaka. Statistiken här på bloggen var låg vid jul och nyår, men det var väntat. Folk har annat för sig än att läsa bloggar då. Men nu tycks ni vara tillbaka igen, vad kul! Och nu till ämnet:
Jag har nämligen en tvångstanke som jag dragits med ganska länge. Tror den kom nånstans där när J gick bort. Den tanken är att om något går bra så måste jag vara förberedd på att snart händer det något hemskt.
Mitt liv har länge fungerat enligt det ”mönstret” att om jag är glad några dagar, så händer något hemskt ganska fort efteråt. Ett exempel på när den här regeln fick bekräftelse var 2016 då jag hade haft en solo”konsert” i en bar i Åbo, som gått helt okej med tanke på omständigheterna (svår depression som gjorde mig enormt självkritisk och rädd för att ge för mycket av mig själv), och dagen efter fick jag veta att en släkting gått bort. En släkting som haft ganska stor betydelse i mitt liv. Som jag brevväxlat med och funnit stöd hos.
Efter en ordentligt utmanande höst som faktiskt gått bra, var jag helt säker att det skulle hända något hemskt. Det kan ju inte gå bra för mig utan att jag ska straffas? Efter den stora prestationsveckan i december var jag helt säker på att något skulle hända med Maja eller huset. Inget hände ju, men sen när jag hämtat henne från skötarstället på juldagen och lämnat över ansvaret blev jag igen helt säker på att något hemskt kommer att hända.
Jag vet att om något hemskt ska hända, så kommer det att hända vare sig jag är glad eller ledsen. Mina känslor styr inte vad som händer, men det känns lite som att om jag är orolig i förväg så är skrällen inte lika hemsk när den kommer. Lite som att jag kan säga ”jag VISSTE det” när det väl har hänt. Jag är väl rädd för att bli besviken. Sen är jag också en planeringsmänniska. Jag skulle så gärna planera hela mitt liv och sen leva enligt planen, men saker fungerar ju inte riktigt så och det är lite jobbigt. Jag tror det är kaoset jag har bakom mig som gjort mig till en sån här människa.
Jag vet att mitt liv inte följer ett mönster, att ingens liv egentligen gör det. Att allt som sker egentligen sker av slumpen. Men det är så svårt att släppa den där ångesten när man en gång lärt sig att den ”förhindrar det värsta”. Men det som den förhindrar på riktigt är att jag ska kunna känna glädje. Jag är livrädd för att vara glad. För vad händer om jag glömmer att vara rädd? Ens en sekund?
