Mina erfarenheter av antidepressiv medicin

Det var ett tag sen jag skrev om mediciner här i bloggen, men eftersom medicinering är en ganska viktig del i min vård tänker jag nu skriva ett lite mera ingående inlägg om mina erfarenheter av antidepressiv medicin. Jag har både positiva och negativa erfarenheter av medicin, och här försöker jag skriva så noga som jag minns om dessa. Jag kommer inte att nämna vilka mediciner det gäller, eftersom det känns som att jag släpper in er för nära då. Dessutom fungerar dessa mediciner så olika på olika personer, så det ger er egentligen ingenting att veta exakt vilka mediciner jag tagit och vilken dosering jag har eller har haft på dessa.

Jag började med antidepressiv medicin i juli 2015. Jag hade varit sjukskriven en månad då och läget hade egentligen blivit värre då jag dels skämdes så över att vara sjukskriven och dessutom hade min morfar åkt in på sjukhus. Läkaren som sjukskrev mig försökte redan från början få mig att gå med på att ta medicin, säkert för att hen såg hur allvarligt sjuk jag var. Jag hade dock enorma fördomar och vågade inte ta mediciner, så första månaden som sjukskriven tog jag inga mediciner.

När jag började med medicinen blev jag väldigt illamående, och det ska vara en ganska vanlig biverkning i början av medicineringen. När illamåendet avtagit avtog alla mina känslor. Jag var helt avtrubbad, och kände ingenting. Jag kunde se på hemska videor och dokumentärer om dödsstraff och jag kände absolut ingenting. Jag trodde länge det berodde på depressionen och utmattningen i sig, men att gå från att gråta hela tiden till att inte kunna producera en tår ens med vilja är ju inte helt logiskt. Det var medicinen som var orsaken till min känslokyla. Jag minns att jag var jätteorolig för att jag inte skulle kunna gråta på min morfars begravning. Jag sov ingenting natten innan, och var ju så slut så jag gjorde inget annat än grät den dagen, men det var inte självklart. Efteråt skämdes jag ju massor över att jag grät framför andra människor, men det här är ett annat inlägg.

Efter att ha höjt min dos till maxdos utan minsta förändring tyckte psykiatern i Mattby att det var dags att byta medicin. Det här var i april 2016. Jag var lite känsligare under tiden jag bytte medicin, men sen blev jag lika känslokall igen. Och förstoppad, finnig och svettig. Den här medicinen tog jag inte så länge då jag inte stod ut med förstoppningen och svettningarna. Så några månader senare bytte jag igen medicin. Och det var nu det blev obehagligt.

Läkaren jag gick hos nu tog mina sömnproblem på allvar och skrev ut en medicin jag skulle ta för min depression, och dessutom en till antidepressiv medicin som jag skulle ta i låg dos för att somna lättare. Tidigare hade jag bara fått melatonin utskrivet på recept (också maxdos) men jag sov lika dåligt som förr. Nu fick jag alltså en annan medicin för mina sömnproblem. För första gången på många år hade jag lätt att somna på kvällarna. Men det var det enda positiva med dessa mediciner. Av min huvudsakliga medicin blev jag helt otroligt lättirriterad. Jag var arg i princip hela tiden och det skrämde mig ibland hur irriterad jag kunde bli på ingenting. Och av medicinen jag tog för sömnen blev jag helt otroligt sötsugen. Och gick förstås upp i vikt då jag i princip blev beroende av choklad.

I september-oktober 2016 bytte jag då för sista gången antidepressiv medicin. Sötsuget försvann inte i första laget även om jag slutat ta medicinen som orsakade det tidigare. Läkaren jag nu gick hos skrev ut en medicin som borde göra mig ordentligt trött på kvällen, och menade därför att jag inte skulle behöva någon sömnmedicin till. Den här medicinen kan höja levervärdena och därför behövde vi följa upp dem med blodprov ganska ofta. (Jag kollar fortfarande upp de här värdena en gång i halvåret). Levervärdena var bra och vi började med medicinbytet. Och det här medicinbytet var det värsta hittills. Jag har skrivit om det här i bloggen, det här hände samtidigt då jag började blogga. Läkaren hade varnat om att den medicinen jag tidigare tog kan ge svåra abstinensbesvär när man slutar med den, och det gjorde den för mig. Jag var yr, illamående och det kändes som att jag hade elstötar i hjärnan. Riktigt obehagligt var det. Jag spydde också några gånger under de första medicinbytesdagarna. Jag var riktigt orolig för att det aldrig skulle gå om. Men det gjorde det till sist.

Och nu började jag känna saker igen, också andra känslor än ilska och irritation. Min vårdkontakt märkte också en enorm skillnad i hur hen upplevde mig. ”Du kan ju skämta!” utbrast hen när jag hade sagt något småroligt en gång jag gick hos hen. Vi hade alltså hittat rätt medicin, äntligen! Men det som den här medicinen hade som biverkning för mig var nattoro, och det var inte precis främjande för min redan störda sömn. Så de första månaderna med den här medicinen sov jag extremt lite. Levervärdena var också förhöjda där ett tag, men de återgick till det normala när kroppen vant sig med medicineringen. Ökning på dosen var antagligen orsaken till det här. Jag tar alltså fortfarande maxdos av den här medicinen och den hjälper mig att fungera. Min vårdkontakt sade dock att vi måste göra något åt mina sömnproblem och då skrev läkaren ut en annan medicin till det här. Det här var i december 2016. Också den här medicinen kunde ge viktökning och jag var livrädd för att gå upp ännu mera i vikt, men den här hade inte den biverkningen på mig. Jag sover inte lika bra på den här som på den där som gjorde mig sötsugen, men jag sover åtminstone. Och jag tar fortfarande båda medicinerna eftersom ångesten fortfarande kommer som ett brev på posten en timme efter att jag tagit den antidepressiva men inte den andra.

Den största orsaken till att jag överhuvudtaget mår bättre idag än t.ex. 2016 är ju vila och psykoterapi, men jag vet att jag inte hade klarat av att börja i psykoterapi om jag inte först hittat rätt medicin. Jag var så pass sjuk och hade varit med om så mycket jobbigt att det behövdes, och fortfarande behövs, både medicinering och terapi. Medicinen botar som sagt inte min depression, men den suddar ut de allra värsta symptomen och gör det möjligt för mig att prata om jobbiga saker i terapi. Att det sedan tog så lång tid att hitta rätt medicin var ju väldigt synd, men jag tror inte att min sjukledighet skulle ha förkortats ändå om jag fortare hittat rätt depressionsmedicin. Jag hade trots allt svår utmattning och det enda som hjälper mot utmattning är vila. Hade jag gjort något annorlunda idag än 2016 så skulle jag fortare ha bytt ut den första medicinen då jag ganska fort egentligen märkte att den inte hjälpte, men jag var väldigt osäker och visste som sagt inte vad jag kunde vänta mig av medicinerna. Jag hoppas att jag i något skede ska kunna trappa ner och sluta med mina mediciner, men just nu är det inte realistiskt.

Februari 2016. Här tog jag ännu den där första medicinen, och jag tycker att det syns hur avtrubbad jag var på den här tiden på den här bilden.

Och idag har jag haft min kandidatexamen i tre år. Det känns både som att det var igår jag fick den, då åren jag var sjukledig var så grumliga. Men det har samtidigt hänt så otroligt mycket i mitt inre sen jag hämtade ut kandidatpappren. Mera i nästa inlägg här på bloggen!